Rambo retar gallfeber på regimen i Burma

John J Rambo har slagit sig till ro i Thailand, där han lever ett minimalistiskt och lugnt liv. Men så en dag får han besök av en grupp kristna amerikanska missionärer som vill att han ska ta dem med, flodvägen till det utsatta Karenfolket i Burma.

Rambo menar att inget spelar någon roll – att man ändå inte kan förändra något. Men det dröjer inte länge förrän han återgår till sitt måtto: ”Live for nothing, die for something”. Rambo låter sig efter ett tag övertalas och för missionärerna till Burma. Där de sedan kidnappas av militären. Då får Rambo besök av en pastor, från missionärernas församling, som ber honom att föra en grupp legosoldater till Burma, för att frita gruppen. Rambo känner sig ansvarig för att han låtit sig övertalats och lämnat dem där och ger sig i kast med juntan i Burma.

Detta är den fjärde filmen om karaktären Rambo, som först förekom i David Morrells bok Tvekampen från 1973 (amerikansk titel First Blood – 1972), som handlar om en Vietnam-veteran som hamnar i trubbel med rättvisan när han återkommer till sin hemstad i USA. Han får psykoser från kriget och det utvecklas till en strid med polisen. I boken dör Rambo till slut, och den första filmen fick två alternativa slut: ett där huvudpersonen dör och ett där han hamnar i fängelse. Sylvester Stallone, som spelar Rambo i samtliga filmer, förespråkade det alternativa slutet, vilket också filmens testpublik gjorde. Och tur var det, för annars hade det inte blivit några uppföljare.

Mycket och realistiskt blodig

Rambo, som filmen kort och gott heter, är en blodig upplevelse, full av realistiska och grymma specialeffekter. Kroppar klyvs på mitten, huvuden skjuts av, händer blir avhuggna och ur explosionerna stänker det blod och kroppsdelar. Det är så långt ifrån USA:s propagandasekvenser av det ”rena kriget” i Irak som man kan komma. Men det är en actionfilm. Det politiska budskapet gror dock i botten, men det framkommer inte direkt i replikerna och scenerna. Utan bara i det att handlingen utspelar sig i Burma, landet med världens längsta inbördeskrig och som räknas till ett av världens minst utvecklade länder, i militärens grymheter mot ortsbefolkningen samt i inledningen, där vi får se dokumentära klipp från döda och lemlästade människor och misshandlar av befolkningen.

Man kan ha olika syn på om en actionfilm verkligen är ett bra forum för att få upp synen för vad som försiggår i länder som Burma, och om realistiska splattereffekter inte mest är effektsökeri och/eller underhållningsvåld, men kanhända är det ändå ett bra sätt att ge biopubliken en tankeställare, än om det bara hade varit en actionfilm, vilken som helst, i ett okänt land. Filmen har totalförbjudits av juntan i Burma och fängelsestraff kan utdömas för den som ändå ser den, uppger Aftonbladet.

Av Georg Ryttman

[Recensionen är ursprungligen publicerad på i Broderskap]