Krig genom en lins
”Om dina bilder inte är tillräckligt bra, är du inte tillräckligt nära.”
Titel: Krigsfotografen
Författare: Robert Capa
Översättning: Margareta Eklöf
Förlag: BONNIERS
Världens kanske mest kände krigsfotograf Robert Capas krigsmemoar, Krigsfotografen, har äntligen översatts och kommit ut på svenska. Boken skrevs redan 1947. Perioden Capa skriver om följer hans arbete från och med 1941, då han får i uppdrag av det amerikanska magasinet Collier’s att följa andra världskrigets utveckling, från London till Nordafrika och invasionerna av Italien och Normandie på Omaha Beach, D-dagen, Paris befriande och vidare till Tyskland där han plåtade krigets sista dag. Men vi får också följa Capas kärlekshistoria till Pinky, som väntar på honom i London, medan han är ute på sina farliga uppdrag världen över.
Krigsfotografen är en intressant bok, som ger läsaren god inblick i en krigsfotografs arbete och tankar – den långdragna väntan, adrenalinet, rädslan. I alla fall som det var förr, när rapporteringen från krig fortfarande var någorlunda fri. De journalister och fotografer som rapporterar från krigen i Irak och Afghanistan idag bäddas antingen in med amerikanska soldater och måste följa särskilda regler, eller så bäddar de in sig på hotell och nyttjar i största möjliga mån inhemska journalister för att få aktuella bilder och berättelser från platser där västerlänningar omöjligt kan vistas. En utveckling som naturligvis både är osund och farlig ur ett demokratiskt perspektiv.
Levde kriget
Robert Capa, född i Ungern 1913 av judiska föräldrar, under namnet Endre Ernő Friedmann, flydde undan nazisterna till Paris 1939 och vidare till USA när nazisterna invaderade Frankrike. Kvar i Paris blev hans labb och 3 500 negativ, från inbördeskriget i Spanien – som man länge trodde var försvunna för alltid, men som nu har återfunnits.
Omaha beach, 6 Juni 1944. Den första anfallsvågen går i land på stranden. Foto: Robert Capa
Samtidigt som Capa var en riktig krigsfotograf och levde kriget, kände han sig emellanåt som en hyena när han tog sina världsberömda bilder, istället för att hjälpa sårade och behövande. Men han var också en gambler och lite av en player. Vid pokerbordet var han lika usel som han var skicklig bakom kameran. Med en hel del tur och lika mycket mod, och kanske även dumdristighet emellanåt, allt för att få nya scoop och kickar, slängde han sig medvetet ut i nya farliga situationer. Hans devis var ”Om dina bilder inte är tillräckligt bra, är du inte tillräckligt nära.”
Fejk eller inte
I den ursprungliga boken fanns en flik där Capa skriver ”Att skriva sanningen är så svår att jag i dess intresse ibland har tillåtit mig att gå lite bortom och lite på hitsidan om den. Alla händelser och personer finns med av en tillfällighet och har något med sanningen att göra.” Det är ett ärligt uttalande, som sägs ha kommit till då Capa ville se sin memoar filmatiserad, men det ställer också många frågor om vad som är tillspetsat i boken. Robert Capas mest kända bild, av en spansk milisman som stupar på slagfältet, vilken inte är med i boken, har det tvistats om huruvida den är fejkad eller inte. Men då Capa inte drog sig för att själv befinna sig i frontlinjen så är det nog mest troligt att den faktiskt är sann.
på gator och balkonger, i fönster och till och med på taken jublar alla, civila, poliser
och gendarmer över befrielsen. Foto: Robert Capa
Femte kriget tog hans liv
Krigsfotografen är berikad med en hel del av Robert Capas bilder, och Capa som ursprungligen ville bli romanförfattare och som började sin karriär som skrivande journalist, visar sig också vara riktigt flink bakom skrivmaskinen; Capa skriver både med allvar och humor. Totalt bevakade Capa fem krig med sin kamera. Hans första krigsuppdrag var under spanska inbördeskriget 1937 och hans sista blev i Indokina 1954, då han trampade på en landmina i Vietnam och omedelbart dog.
Av Georg Ryttman
[Recensionen är ursprungligen publicerad i Broderskap]