Lögnen har sitt pris

Colin Nutleys nya film, Angel, som har premiär den 19 mars, lagom till påskveckan, är välgjord och eftertänksam. Man känner igen sig, inte bara i Nutleys skådespelarensamble med Helena Bergström, Rolf Lassgård och Richard Wolff, utan även i själva produktionen. Trots det känns filmen fräsch och nyanserad.

Angelica Holst, med artistnamnet Angel, har karriären bakom sig. Efter enorma succér världen över säljer hon och hennes band inga skivor längre. Angel har fyllt 40. Ibland längar hon efter barn, samtidigt som hon saknar att vara i fokus. Hennes make Richard, spelad av Rolf Lassgård, är beredd att tänja gränserna till det yttersta för att få fart på bandets karriär.

Fejkar sitt självmord

Richard presenterar sin idé för Angel om att fejka hennes självmord. I likhet med Elvis, Jimi Hendrix, Marc Bolan och andra döda artister vars skivförsäljning tog en hisklig fart efter deras bortgång så vill Richard få fart på Angels. Sagt och gjort! Till en början ser planen ut att gå som smort. Angel håller sig gömd och maken arrangerar en minnesgudstjänst för att öka trovärdigheten. Och skivförsäljningen toppar åter listorna. Men, det finns en hake! Det är bara Angel och Richard som känner till deras hemlighet.

En film om relationer

Angel handlar mycket om våra relationer till varandra, hur olika personer i filmen genom sin egen sanning och sitt eget förhållningssätt till sig själv och sina kamrater efter egen förmåga gör det den tror är bäst. Men det kostar också på, då folk blir sårade och svikna längs vägen. Fast det aldrig har varit någons egentliga avsikt. Det är en film om hur våra handlingar oanat leder till konsekvenser ingen kunnat förutspå. Inte ens när det handlar om liv och död. Dåtid och nutid blandas huller om buller, men det fungerar alldeles utmärkt utan att handlingen grötar ihop sig. Skådespelarna gör också ett utmärkt jobb och deras karaktärer blir väldigt trovärdiga. Kanske beror det i hög grad på att Colin Nutley alltid låter historien arbetas fram under filmens gång.

Av Georg Ryttman

[Recensionen är ursprungligen publicerad i Broderskap]