Furuvik countryfestival 2008: Bra musik och dåligt väder

Countrylegenden Johnny Bush var en av helgens stora attraktioner.

Det var den 27:e  upplagan av Scandinavian Country Music Festival som gick av stapeln på Furuvik  utanför Gävle denna sommar. Efter mycket tjat och många önskemål från  festivalens publik så hade arrangörerna gått på linjen att satsa stenhårt på riktig traditionell country. Och line up:en var minsann inte att klaga på.

Eller vad sägs om amerikanska artister som countrylegenderna  Johnny Bush och Gene Watson, Bill Green, Jeff Chance och Leslie Tom? Och på den nordiska fronten Mr. Honky Tonk himself – Red Jenkins, Ben Carbine and the 18 Wheelers, Inger Nordström Band, Western Satellites, Evan Westerlund, med kanadensiskt  påbrå, Karin & Lonnie’s Lonesome Riders, Gina Michaells & Kentucky Riders från Norge, Nils Kjellin med band samt The Tribe? Konferencier var som  förra året Lennart Jähkel.

Torsdagen började bra

Efter den uppräkningen lockas man ju att tro att campingen var översvämmad av folk, att biljettpriserna sköt i höjden på svarta börsen, och att det skulle skrivas festivalhistoria i publikrekord. Men icke! Torsdagen började fint med grillväder och gott om tid att komma i form innan det första bandet skulle gå på scen vid halv åtta – Ben Carbine and the 18 Wheelers. Därefter var det Gene Watson & The Farewell Party Band som äntrade scenen;  Gene som skulle vidare till Irland, och uppträda dagen efter, bjöd bland annat på  låtar av Lefty  Frizzell och Merle Haggard. Och avslutningsvis stod Inger Nordström med band på scenen, och det serverades bland annat svängig rock n’ roll.

Inledningen på festivaldagarna tydde på en riktigt givande helg. Men för att inte gå händelserna i förväg så bjöd de amerikanska artisterna på presskonferens tidigare på torsdagen, på Scandic  Hotel. Diskussionen kom att handla om den äkta countrymusikens vara eller inte. Gene Watson menade att det inte längre handlar om hur det låter och om artisterna skriver bra sånger, utan det viktiga idag har blivit hur de ser ut. Han sa också att de själva inte kan göra mer än att spela sin musik, och om folk inte gillar det så … Johnny Bush å sin sida menade att folk kanske gillar musiken, men inte får tillgång till den eftersom traditionell country inte längre spelas på amerikansk radio, mer än sattelitradio, vilket är en viss räddning. Trots det Gene berättade, kände han sig optimistisk, då han tidigare fått jaga skivbolagen utan att de visat något som helst intresse, men idag har tre stycken på gång som vill ge ut hans musik.        

Nedladdningen av musik på internet tyckte gänget på  konferensen är förkastlig. Gene Watson var också mäkta överraskad över svenskarnas intresse för dem, och sa att kärleken till countrymusiken verkar vara större här än i USA. Johnny Bush framhöll vikten av bra texter; att country handlar om historier ur det verkliga livet, och att det är något som dagens unga artister ofta saknar. Leslie Tom var förtjust över den rena luften, och Jeff Chance hyllade den goda ölen! Leslie förkunnade också att hon efter festivalen skulle åka till  Nashville för att utveckla sitt låtskrivande, som hon även berättade om i  tidigare intervju med Countrywood.

Fredag och problemen tornar upp sig 

Även fredagen klarade sig vädret hyggligt fram tills på småtimmarna då en regnskur drog in över området, och gav en försmak av hur lördagen skulle avlöpa. Ben Carbine inledde såväl fredagen som lördagen, och det kan man alltid ha åsikter om; huruvida det är roligt att se samma grupp tre dagar i rad. Därefter gick Nils Kjellin på med sina svenska countrylåtar, följd av multiinstrumentalisten Bill Green och Jeff  Chance. Evan Westerlund, som precis har kommit ut med sitt debutalbum Howlin’ At The Moon, stod på tur, och fredagen avslutades med det unga amerikanska stjärnskottet Leslie Tom. 

Tyvärr så tillbringade Countrywoods utsända hela fredagen på akuten efter en olyckshändelse, varmed närmare musikaliska beskrivningar från festivalen utgår i detta reportage.

Lördag med hällregn och god musik

Natten mellan fredag och lördag hällregnade det, och det förödande vädret höll i sig hela lördagen. Kanske var de föregående väderprognoserna ett av skälen till att publiktillflödet uteblev, och att endast de mest countryfrälsta trotsade strilandet från skyn till förmån för den musik vi älskar så. Lite tveksamt känns ändå publikbortfallet, när det bjöds på så bra musik. Kanske är det något arrangörerna i Sverige får vänja sig vid; att  det snackas vitt och brett om vad de ska göra för att folk ska komma, men att det är just bara snack! Efter Ben Carbines inledning tog Red Jenkins vid, med sitt Honky Tonk Band och gästartister som Leslie Tom och Bill Green. Red bjöd på en dos riktig honky tonk, skämtsamma kommentarer mellan låtarna och ett smakprov  från senaste truck driving-skivan Truckers Paradise. Strax därefter klev Karin & Lonnie’s Lonesome Riders på scen med sina country-covers, bland annat paradnumret ”Ring  of fire”, och så festivalens höjdpunk för många av oss – Johnny Bush och hans  Bandoleros.  Johnny bjöd på western swing  och honky tonk som det ska låta. Och självklart drog han av ”Whiskey river”  bland sina egna alster. Mellan låtarna drog Johnny, som var på strålande humör, vitsar, och förklarade  upprepande ”That’s a joke”!  Från Norge gick sedan Gina Michaells & Kentucky Riders på. Musiken varierade mellan  Nashville-country och traditionell country och intrycket blev därmed lite  kluvet. Den 27:e upplagan av festivalen avslutades sedan med The Tribe. Festivalvädret var tragiskt och publikbortfallet förkastligt,  men musikaliskt var det riktigt bra!

Text och foto:  Georg Ryttman

[Artikeln är ursprungligen publicerad på www.countrywood.se]