Allt är möjligt med en stark vänster

Föreställningen om att armbrytning är något som överförfriskade yngre män håller på med på krogen, är nog fastnaglad i fantasin hos de flesta av oss. Men sedan 2007 är armbrytning klassat som sport och upptaget i Idrottsförbundet. Sarah Bäckman tillhör den yngre generation tjejer som bryter mot könsmönstret, om att bara killar utövar kraftidrotter.

– Jag andas armbrytning, jag lever armbrytning. Allt jag gör är armbrytning, säger Sarah, när Broderskap möter henne en solig höstdag i slutet av september.

Sarah Bäckman från Tullinge, utanför Stockholm, är 16 år, fyller 17 i december. Hon började träna armbrytning 2006 efter att ha vunnit en tävling i årskurs åtta. Sarahs fritidsledare var den som peppade henne att börja träna på allvar. Det tog ett år av övertalning. Åtskilliga tjejer, killar och lärare i skolan fick vika ner sig för Sarahs armar. Hon är rankad Sverige-trea i vänster arm.

Idag tränar Sarah på gym fyra, fem dagar i veckan, 1,5 timme per pass, och armbrytning två gånger i veckan, 1,5 timme per gång.

– Jag har hållit det tempot i ett år, och älskar det. Jag lever ju för det, så det går bra att kombinera med skolan. Privatlivet är det som blir lidande emellanåt.

Efter att ha tränat 1,5 år med team Stockholm Arm Wrestling, så är Sarah nu en av fem personer som tränar för team Scorpion Arm Wrestling. Hennes nuvarande tränare Johan Lindholm är Sveriges bäste armbrytare genom tiderna; förstrankad i båda armarna. Hans tränarkollega Jimmie Lindström ligger strax därefter. Sarah Bäckmans meriter går heller inte av för hackor. Sarah har redan hunnit med att bli svensk mästare tre gånger, två år i rad. Första gången som 15-åring, då hon vann SM-titeln både i junior- och i seniorklassen i vänster arm.

– Höger arm har aldrig gått bra för mig. I år vann jag juniorklassen i vänster arm, och kom tvåa i seniorklassen.

Hon är även europamästare i minus 70-kilosklassen.

Världens mest kända armbryterska

Några mixklasser finns inte i armbrytning, utan de är uppdelade i dam- respektive herrklasser. Antingen tävlar man i vänster arm, höger arm eller i båda armarna, fördelade efter vikt som i boxning. Regerande och femfaldiga världsmästarinna i armbrytning är Heidi Andersson, från Ensamheten utanför Storuman. Bland juniorerna i Sverige är hälften tjejer, medan männen dominerar totalt på seniorsidan. Jämställdheten inom sporten är en generationsfråga. Men det är inte alla jämnåriga killar som accepterar fysiskt starka tjejer.

– Mitt ex hatade att jag bröt arm, så han dumpade mig. Den attityden möts jag av ibland. En del killar accepterar inte att tjejer är starkare än dem. Och en del muskelknuttar som lyckas spöa mig blir ju så glada, att de typ börjar grina, och försöker trycka ner mig. Men nittio procent av alla killar är positiva, och tycker att det är imponerande och coolt att en tjej har armbrytning som intresse. Så jag tar till mig av det istället.

Målsättningen är att Sarah ska bli världens mest kända armbryterska.

– Jag ska bli ett ansikte för sporten. Få folk att bli intresserade av armbrytning. Hela armbrytarvärlden vet vem jag är. Det handlar mycket om att synas, om att skaffa en image. Man måste sikta högt.

Är det realistisk?

– Ja för mig är det det, helt klart, säger Sarah utan någon som helst tvekan. I juniorklassen har jag väldigt stor chans, och tänk sen när jag fyller 20! Jag kommer träna så hårt. Jag brinner för det här och det finns bara en väg att gå. Så det finns inga gränser för mig när det gäller min sport.

Sarah berättar också att det är gemenskapen, stämningen och alla underbara människor hon möter som gör armbrytningen så rolig, och så sporten i sig.

– Man bryter lite, så blir man trött och det är en så skön trötthet fast man har ont. Man växer och blir bara starkare och starkare för var gång man tränar.

Ett tävlingsbryt är över på några sekunder, ändå ser tjejerna slutkörda ut efteråt.

– Armbrytning är explosivt. Folk som bryter på krogen vet inte vad det handlar om, utan tror att det bara går ut på att mäta styrka. Men det handlar om en kombination av styrka, snabbhet, taktik och teknik.

VM i Kanada står på agendan

Man kan tro att det är en billig sport, då man inte behöver en massa dyr utrustning, men är man i Sarahs klass så kostar det en hel del. Resorna och boendet är dyrast, såväl utomlands som i Sverige. Man får prioritera. Sarah har precis fått klart med Statoil som sponsor inför VM i Kanada, som går den 29 november till 6 december. Går det bra i VM så finns chansen till ett förlängt samarbete.

Vilka förväntningar har du på VM?

– Jag kan inte ens tänka på det, för jag blir helt rysfärdig. Jag har ingen aning, då jag inte vet vilka som kommer dit. Men det är världens alla tjejer i min viktklass, och jag ska tävla i minus 70 kilo. Det blir en upplevelse i sig, bara det att få resa till Kanada.

Det är främst på den internationella arenan som Sarah tävlar.

– Sverige är än så länge väldigt lamt i armbrytning, så jag förstår att folk inte har upptäckt sporten. Ändå är svenskarna jätteduktiga armbrytare, speciellt tjejerna. Killarna också för den delen, kompletterar hon lite diplomatiskt.

I Sverige bryter man rätt upp och ner. En tävling håller på i tio timmar, alla går upp och bryter och någon vinner en medalj. Det är ingen show över det hela, och det blir inget publikdrag. Vilket det är utomlands. De stora länderna inom armbrytning är Polen, Ryssland och Ukraina. USA börjar komma allt mer.

Det finns två armbrytare i världen som livnär sig på sin sport. Det är världens mest kände armbrytare, amerikanen Travis Bagent och svenska Heidi Andersson. Den bäste genom alla tider är en annan amerikan som heter John Brzenk och som har hållit på i 30 år.

Sarah berättar att det var först i våras som hon insåg att armbrytning skulle bli hennes liv. Hon står dock med bägge fötterna stadigt på jorden och tänker gå klar sin gymnasieutbildning på hotell- och restauranglinjen, där hon är inne på sitt andra år. Planen är att arbeta som servitris några år. Hon kan också tänka sig att bli polis. Om fem, tio år säger Sarah att hon kanske har skaffat man och barn, och det anser hon är svårt att förena med sin sport. Så fram till dess är det hårdkörning som gäller.

En turnering går till så att man anmäler sig till sin viktklass. Man tävlar i par och armbrytarna möter varandra två gånger i rad. Förlorar man bägge bryten är man ute. Vinner man så möter man nästa, tills två hamnar i final.

Kan inte förlora

Det finns huvudsakligen två tekniker: hook och top. I hook böjer man handleden inåt och drar ner. Man står upp och bryter arm, går ner med hela kroppen. I top arbetar man med en hävstångseffekt. Man börjar alltid rakt, och efter räkning, ready, go så bryter man hook eller top.

– Då gäller det att vara snabb och lägga mycket kraft och adrenalin bakom brytet.

Sen finns andra tekniker, som inte har några direkta namn: sidotryck, bakåtdrag etcetera. Man lägger all sin kroppsvikt och kraft bakom. Domaren håller koll på att du har rätt läge före start, sedan får du göra hur du vill, bara du håller kvar armbågen.

Sarah är väldigt målmedveten, hon anser ändå att självförtroendet inte alltid är på topp, vilket låter lite motsägelsefullt.

– En del skryter upp sig före tävlingar och säger att ”jag ska bara vinna”, men jag säger aldrig så, förklarar Sarah. För om jag säger att jag ska vinna och inte gör det, så är det jag som får skämmas efteråt. Så länge jag gör mitt bästa så är jag nöjd, även om jag inte kommer på pallplats.

Sarah menar också att man alltid kan bli snabbare, starkare och få bättre tryck i den teknik man är bäst på. Själv är hon bäst på top.

– Sen behöver man ju vara stark i alla tekniker, för om någon attackerar i hook där jag är svag , så måste jag ju klara av det också. För jag kan ju inte förlora, skrattar Sarah.

Om två topare möter varandra så kan man få slip, vilket betyder att händerna lossnar. Då måste man binda ihop dem med straps. Varefter matchen startar om. Möter en topare en hookare så blir det en hook, för man kan aldrig bli så stark i topen att man kan vinkla ut en hel hand.

Text och foto: Georg Ryttman

Fakta

Regler:

De tävlande ska alltid lyssna på domaren. Annars får man en foul. Vid två foul är man diskad. Kan de tävlande inte enas om grepp före starten, så avgör domaren hur de ska hålla. Rör någon handen därefter tilldelas denne en foul. Den tävlandes andra hand ska vara på pinnen vid bordets kant. Släpper man taget får man en foul. Det får man även om man lyfter eller flyttar armbågen utanför armbågskudden. Förlorar man två matcher åker man ur tävlingen.

Teknik:

Man står upp och bryter. Är man kort får man stå på en pall. Handlederna är raka i starten, men får efter domarens signal böjas fritt. För att få en bra start ska fingerknogarna peka upp i taket, vilket gör att motståndarens handled böjs. Man bryter med hela kroppen. Armen ska vara nära kroppen för bästa hävstångseffekt. Man bryter diagonalt mot sin egen axel, då blir motståndarens arm utsträckt och han/hon får svårt att hålla emot. När en hand eller del av hand nuddar eller kommer i samma höjd som nedslagskudden är matchen över. Man har fyra kuddar på bordet, två nedslagskuddar som man bryter mot och två som de tävlande har sina armbågar på.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

[Artikeln är ursprungligen publicerad i Broderskap]