The Turnpikes – musik för motorvägen

The Turnpikes från Karlskrona startades officiellt år 2000. De har hunnit med att släppa en cd: You’ll Never Get Out Of This band Alive … och träder in i studion igen efter sommaren.

Samtliga medlemmar i The Turnpikes har lirat musik hela sina vuxna liv. Tommy Axelsson, gitarr, sång och munspel, är den i bandet som tidigare har nosat på lite större scener. Då som gitarrist i Babies, vilka hade skivkontrakt med Tommy Randers bolag Transmission i mitten av 80-talet. För att få mer kött på benen om The Turnpikes tar jag hjälp av Tommy.

– När resten av medlemmarna av Babies flyttade till Malmö så valde jag att hoppa av, säger han. De andra i Turnpikes har spelat aktivt sedan slutet av 1970-talet, men först på senare år på allvar tagit klivet ut ur replokalsgarderoben och börjat tro på sina egna förmågor.

Tommy Axelsson och Hans Eklundh, gitarr och sång, har bägge härdats i pubmiljön som trubadurer, dock på varsitt håll. Basisten Anders Lindqvist och trummisen Pelle Nilsson har däremot spelat tillsammans i många olika band genom åren. I vissa av dessa konstellationer har Tommy och Hans också ingått.

– Men det är tillsammans, som ett kollektiv, vi i The Turnpikes fungerar som bäst, konstaterar Tommy.

Mysko namn

Bandnamnet The Turnpikes kan verka lite märkligt då turnpike betyder tullbom, men kan också vara slang för lycksökerska eller rent av prostituerad. Hmm, hur har grabbarna tänkt egentligen?

– Från början hette vi New Jersey Turnpike, säger Tommy, vilket vi plockade från Chuck Berrys låt ”You can’t catch me”. Men vi tyckte det blev för långt och ibland så gav det fel signaler. Vissa i vår publik trodde att vi var ett Springsteen coverband. Enligt en amerikanska kompis betyder turnpike även ”betalmotorväg”. Vi är mycket nöjda med namnet, då vår musik på många sätt är perfekt för en motorburen publik, både på två och fyra hjul. Vår blandning av country och rock n’roll är verkligen något att ta med sig på motorvägen, säger Tommy stolt.

Blir aldrig ett coverband

På debutskivan You’ll Never Get Out Of This band Alive … är hälften av låtarna covers och den andra hälften eget material. Men nästkommande cd kan mycket väl komma att bara innehålla eget skrivna låtar avslöjar Tommy.

– Det är vad vi upplever som vår styrka; att vårt eget material håller förhållandevis hög klass. Vad som känns extra inspirerande inför nästa platta är att också Hans har börjat  ett antal låtar färdiga. Det är den största drivkraften av alla, att kunna presentera bra egna låtar för en publik.
– Vi har verkligen fått bra respons när vi kört eget material live vilket självklart sporrar oss till att försöka göra ännu bättre låtar. Radio DJ:s, både i Sverige, USA, Holland, Frankrike, Belgien och Storbritannien har berömt våra egna låtar.

Tommy fortsätter med att berätta att gruppen kommer att jobba mer med texterna på nästa skiva.

– Texterna är väldigt viktiga i country och vi vill berätta bra historier som kommer från hjärtat. Förra plattans texter innehöll många ordlekar, men undantag fanns även där. ”Touch of your fingers” och “It’s too late” till exempel. Hur vi än vrider och vänder på det så blir det oftast texter som handlar om kärlek och relationer.

För att utvecklas som textförfattare har The Turnpikes fortsatt sitt samarbete med Pia Söderqvist, som hjälpte till med den saken på första plattan, men grabbarna kommer även att ta hjälp av Kerstin Andersson på uppföljaren.

– Pia har bott i England och hon har den känsla för ordens värde som man saknar som ”bara svensk”. Hon har både hjälpt mig med mina texter och skrivit några helt själv. Pia har faktiskt varit mycket viktig för Turnpikes, då vi verkligen behövde, och behöver, hennes språkkunskaper. Det ger en trygghet. Kerstin skriver väldigt bra på svenska.

Tommy förklarar att The Turnpikes inte sjunger något som de själva inte kan knyta an till.

– Som de flesta låtskrivare så inspireras vi av upplevelser från vänner och omgivning, som vi sedan tillför vår egen tolkning. Vårt största krav på det egna materialet är att vi själva ska tycka att det är bra, vi i bandet måste kunna stå för dem.

Tommy försäkrar också att The Turnpikes aldrig kommer bli ett rent coverband med någon after ski repetoar. Och säger att det egna materialet fungerar lika bra på pubpubliken som de lånade låtarna.

– Det finns inget roligare än att se när en publik går igång på låtar vi gjort själva. Eller när ett helt dansgolv dansar till en låt som John Prines ”Storm windows”, vilket visar att en bra låt alltid fungerar och uppskattas även om den inte tillhör de senaste hitlåtarna.

Tid för fler bokningar

Tyvärr så är det glest med sommarbokningarna för The Turnpikes. Så här långt har de bara några gig i Karlskronatrakten bokade. Det är alltså bara för intresserade arrangörer att höra av sig!

– Vi ser mest fram emot att spela ett utegig mitt i juli i hamnen i Karlskrona, om det bara inte regnar … Vi kommer förhoppningsvis också att kunna livetesta några helt nyskrivna låtar för en större publik, så det ser vi verkligen fram emot.

När bandet lirar live så ger de publiken valuta för inträdet. Tre till fyra timmar brukar de stå på scenen och det torde tala för att de älskar att uppträda.

– På en pub brukar man kunna improvisera med låtlistor och kunna spela med publiken istället för inför en publik. Fast vi har förstått att den musik vi gör också funkar bra på platta. Att Jan Andersson på Dusty Records fattade tycke för vår musik och tog med en av våra egna låtar på samlingsskivan Rockin’ At The Barn Vol 5 blev en riktig kick.         Som följd av det har vi fått skicka vår cd till radio DJ:s över hela Europa samt några till radio DJ:s i USA. Vissa mejl vi fått har varit så positiva att vi varit tvungna att nypa oss både en och två gånger för att fatta att det är sant. Vi har faktiskt bara fått en enda riktigt dålig recension, men den blev aldrig publicerad. Med vår lågbudgetproduktion         har vi hamnat på samma spellistor som våra tidigare idoler. Otroligt men kul, säger en lycklig Tommy.

I dagsläget kan killarna i bandet inte livnära sig på musiken, utan driver The Turnpikes vid sidan om sina ordinarie jobb. Dessutom har de fyra medlemmarna små barn hemma.

– Så tryggheten i ett vanligt jobb väger för tillfället tyngre än en musikkarriär på heltid. Men skulle vi få in en Billboard-etta på nästa platta så skulle vi säkert svara annorlunda på frågan. Vår budget för promotion kommer väl knappast att räcka för att skapa en sådan framgång. Till största delen känns det som att det är pengar som skapar dagens stora stjärnor.

På frågorna hur det ser ut med speltillfällen i Karlskrona-trakten och hur är det med countryklimatet på orten svarar Tommy:

– Vi har ett stamställe som vi brukar spela på, en liten mysig pub där stämningen brukar vara riktigt familjär, men annars finns egentligen inga ställen som passar oss. Vi spelar istället en hel del på privata fester och kalas. Det finns massor av människor som gillar country och rock n’ roll, men det finns inget riktigt bra ställe i Karlskrona där man kan samla dem. Vi har lite planer på att ”hitta på något” tillsammans med lokala kollegor, men inget är bestämt eller bokat ännu. Man körde ju en countryfestival i Karlshamn förra helgen, så varför inte något liknande också i Karlskrona?

Influerade av gamla godingar

Basen i The Turnpikes musik är country och rock n’ roll, som mixas upp med americana. Influenserna består bland annat av Jerry Lee Lewis, Elvis Presley och Johnny Cash.

– Det är rockens driv mixat med countryns melodier och jordnära ärliga texter som tilltalar oss. Till en del av det vi gör hämtar vi också inspiration från singer/songwriter-traditionen som Bob Dylan, John Prine med fler representerar.

Tommys musikintresse startade med de gamla ikonerna från 50-talet: Elvis, Jerry Lee och Chuck Berry. Det som sänkte honom på countryfronten var när han hörde Gram Parsons första gången.

– Hans duetter med Emmilou Harris och hans texter är oerhört gripande och låter så äkta, förklarar Tommy med inlevelse. Vi har i bandet en gemensam nämnare i Rolling Stones som alla har växt upp med och vi uppskattar alla band och musiker som låter ärliga och uppriktiga, egentligen oavsett musikstil. Hank Williams Sr, Bob Dylan, Buck Owens och Bucks kronprins Dwight Yoakam är några som är värda att nämnas lite extra. I vår egen musik hämtar vi inspiration från allt vi lyssnat på genom åren. Svårt att säga vem vi påminner om, men man hör nog både stänk av Elvis, Hank Sr, Gram och Chuck.

Nästa skiva Uppföljaren till You’ll Never Get Out Of This band Alive … som planeras till efter sommaren kommer förmodligen den också att spelas in på Salt Island Studios, då samarbetet med Daniel Johansson löpte väl första gången.

– Daniel var väldigt lyhörd och lätt att samarbeta med. Han gjorde ett jättejobb med små resurser på vår förra platta. Nästa cd kommer vi att försöka variera oss mer vad gäller instrumenten. Lite steel och piano kommer vi säkert att lägga på. Janne Lindgren har visat oss hur det kan låta genom att, på helt eget initiativ, lägga steel och dobro på vår version av John Prines ”Daddys little pumpkin'”.

Tommy berättar vidare att nästa cd kommer att innehålla någon akustisk låt och gärna någon med piano. Han har också en förhoppning om att den ska kännas mer enhetlig och kanske inte så spretig som första skivan. Drömmen om ett riktigt skivbolag i ryggen finns dock i kulisserna.

– Vad vi hade önskat vore ett skivbolag med bra distributionsnät och som aktivt hjälper till att boka gig på festivaler och liknande. Det har visat sig svårt att som nytt och okänt band komma in på de större evenemangen. Oavsett om vi får hjälp eller gör jobbet själva så kommer vi att skicka runt plattan till radio DJ:s, arrangörer, tidningar och countryklubbar både i Sverige och utomlands så får vi se vad som händer.

Text: Georg Ryttman
Foto: Marcus Palmgren

[Artikeln är ursprungligen publicerad på www.countrywood.se]