Från hårdrock till country

Från hårdrock till country

Karlshamnsbandet One58 bildades 2003 av Lena Mattsson, Roger Karlsson, Kjell Jacobsson och Johnny Granström. Ett gäng hårdrockare som konverterat till countrymusik.

Efter att ha sett One58s kaxiga spelning på Lida countryfestival i somras var det nu dags för Country Gazetten att känna bandet på pulsen, så jag kontaktade deras sångerska Lena Mattsson.     

Vad betyder One58?

– När vi startade, så ville vi ha en gemensam nämnare för alla fyra, så vi utgick från min längd, 1,58, Rogers midjemått, 1,58, Kjelles breda leende och Johnnys… ja det fick ju bli hans IQ!

Vad gör Kjell Jacobsson idag?

– Kjell har tagit lite tjänstledigt på grund av hans oerhört stressade arbetssituation. Han har ju även hårdrocksbandet Overdrive, som är signade för skivinspelning och tyvärr så drabbades han även av sorg i familjen. Vi “tvingade” honom till en tids ledighet för att landa.
– Kjelle saknar One58 jättemycket och har nyligen varit i USA, pratat med Ricky Skaggs, och blivit ännu mer inspirerad för countrymusiken.      

Vad händer med Anders Fernlund när Kjell kommer tillbaka?

– Anders har ju varit ”ny på jobbet”, men förhoppningsvis stannar han kvar. Nu var ju Anders med och vann SM-titeln så han åker med oss i sommar på de olika arrangemangen vi är bokade för.

Ni har alla ett förflutet i olika band, och har spelat allt ifrån hårdrock och tunggung till blues och visor. Hur kommer det sig att ni förenades för att spela countrymusik och dessutom akustiskt?

– Vi är som sagt ett gäng gamla hårdrockare som helt enkelt tröttnade på att bära tunga Marshallförstärkare. Vi satt runt köksbordet med tända ljus, en pava vin och plockade fram mina gamla countrytexter då jag var medlem i Mountain Dew på 1990-talet. Vi jammade och tyckte att det var trivsamt. Sedan blev vi bokade för några spelningar och därefter har det rullat på. Egentligen kunde inte någon av oss den här genren, men kunde Jonny Cash, som är en stor hårdrocksikon, så kunde väl vi?
– Kjelle kastade elgitarren, Roger stoppade undan trummorna och sen köpte vi en tvättbräda, hur enkelt som helst.

Ni beskriver er musik som country med influenser från jazz, blues och rock n’ roll. När jag hörde er på Lida i somras så tycker jag att de influenserna var väldigt nedtonade. Är det inte så att ni alltmer övergår till att spela ren country?

– Ja, den frågan är inte helt enkel. Du skulle höra våra repetioner. Då finns allt ifrån AC/DC till Mettallica. Men helt akustiskt förstås. Både Kjelle och Anders är ju gamla blues- och jazzrävar så det kan bli helt tokigt ibland. Det är nog inte populärt att tolka Hank Williams i en bluestolva med Deep Purple-riff.
– Men vi är väldigt anpassningsbara. Ordet “countrymusik” är ju heligt för många så man får väl passa sig lite i sina utspel. Diskussionerna går heta om detta och vi tycker att huvudsaken är att vi trivs med det vi gör.

Hur pass mycket tycker ni att man som musiker kan tänja gränserna för traditionell countrymusik och ändå anses spela country?

– Eftersom vi sitter med facit ifrån självaste Nashville så vet vi vad “reglerna” består av…  Man ska inte spela över sången. Det är väl den regel som är störst, men sen kan man göra det mesta. När man blandar in synth och eltrummor så är nog gränsen för oss nådd.
– Skillnaden på bluegrass och alternativ country kan ju vara hårfin. Jag tror att många personer är så konventionella och måste ha en överskrift på musikstilar och stoppa in musiker i olika fack och det kan ju vålla en del bekymmer. Ta med en steelguitar så har du countrymusik, utan steelguitar, ingen country! Vi har ju även valt att gräva i den irländska musiken med all rätt, för det är ju därifrån countrymusiken ursprungligen kommer. Och då kan man fundera över vad som är rätt och fel att utöva inom countrymusiken.
– Sist men inte minst, vi sjunger aldrig någonsin country på svenska. Då har man tagit steget över till den svenska dansmusiken, och det är för oss icke önskvärt.

One58 startade som ett köksband, fick spelningar och anmälde sig till countrytävlingen på Lane Loge i Uddevalla sommaren 2004. Där vann de semifinalen tillsammans med Anna Östlund. Och blev slutligen tvåa i finalen på Vemdalens countryfestival. Det följdes upp med en tripp till Nashville där gruppen medverkade på en samlingsskiva, som släpptes i USA sommaren 2005. Hemkomna från Amerika spelade de in en egen skiva på Radio Blekinge och har även medverkat på ytterligare ett par plattor. One58 har också hunnit med att spela in en video till låten ”Love will find a way” och har uppträtt på olika sommarfestivaler i Sverige. De kammade dessutom hem förstapriset i country SM i Sälen sommaren 2006 i kategorin ”Alternativ country”.

Hur vill ni beskriva era framgångar så här långt?

– Man kan ju säga som så här: Lång och krokig väg, upp och ner, slitsamt, mycket lärorikt, många mil i en buss, erfarenhetsmässigt stort… men fan så roligt! Vår lön för mödan är alla goa människor vi har träffat som lärt oss så mycket under denna resa. Utan dem hade vi inte kommit någonstans.

Att tävla i musik är ju ett omstridd ämne, men vad har dessa tävlingar i country betytt för er?

– Jag skulle ljuga om jag sa att det kvittar med tävlingar, för visst har det gett oss en otrolig mediapublicitet och en stadig publik som följt oss. Jag tror personligen att det inte har så mycket med placeringen att göra, utan att få chansen till kontakter och skapa nya vägar. Och framför allt, att ta vara på de möjligheter som bjuds och göra något positivt av det.      

Ni lär ha en ny skiva på gång. Kan du berätta lite närmare om den?

– Javisst ska det bli en ny skiva. De gamla är ju lite slitna och förlegade. Vi spelar bland annat in de låtar vi vann med i Sälen. Tanken är att blanda och ge efter bästa förmåga.Viktigt för oss är att det vi gör på skiva ska vi kunna stå för på scenen. Utan fusk och extra tillägg. Vi har tyvärr fått skjuta lite på den planerade releasen på grund         av andra aktiviteter, men den kommer inom kort.

Ni framhåller gärna att er musik består av glädje och bra texter. Vad är en bra text för er?

– En bra text behöver inte handla om kärlek och rostiga bilar. Eftersom det är jag som väljer texter och mestadels låtar så måste de kännas i hjärtat och på det viset kan jag leverera till en lyssnande publik bättre, inbillar jag mig i alla fall. Jag kan hitta en låt, men när jag väl sjunger den och den inte känns bra så lägger vi ner direkt!

Ni gör en del coverlåtar samt eget material. Vem/vilka skriver musiken respektive texterna?

– Nu ska jag göra en rättelse! Inom countrymusiken heter det inte “covers”, utan som vi fick lära i USA, orginal. Konstigt men sant. Orginal är för mig en egen låt men,  så är det i alla fall. Vi har Anders Fernlund som skriver många låtar så  det kommer att bli ganska mycket av den varan framöver. Dock ska vi inte alls gå ifrån “orginalen” fast vi tolkar dem på vårt egna sätt, det enda sätt vi kan. 

I maj drar ni igång er egen countryfestival i Bellevue Parken via Carlshamns Countryförening. Berätta lite om festivalen (som går av stapeln den 26 maj)?

– Vi har ju gjort lite egna mindre arrangemang här i Karlshamn, bland annat i kyrkan och ser ett jätteintresse av countrymusiken här i söder. När vi spelade med One58 i kyrkan kom det 500 personer; en tisdagkväll i snöstorm! Blekinge har vis-, pop-, jazz- och rockfestivaler, men ingenting med country. Vi presenterade vår idé för Musik i Blekinge och kommunen och fick ett positivt gensvar. Intresset är enormt och massor av band har hört av sig. Om vi skulle ha med alla vi ville så räcker det till en femdagarsfestival. Men vi ska försöka att tillgodose allas smak och tycken så gott det går.
– Tanken är att fortsätta med detta som ett återkommande arrangemang varje år. Banden som ska bokas håller vi hemliga än så länge, men jag kan garantera att det blir svenska artister. Finns ingen anledning att flyga över en massa artister från USA som bara kostar pengar, när vi kan välja och vraka här i landet.

Har ni något annat intressant på gång framöver?

– Ja, Radio Blekinge vill göra en dokumentär om oss. Där vi ska skrapa fram lite minnen och annat, fast då sitter vi i radio och berättar. De ska spela in första programmet hemma vid vårt köksbord nu i februari. Programmen ska sändas i olika omgångar som en följetong.

För den som har möjlighet att ratta in Radio Blekinge är det bara att hålla koll på tablån. Vi andra lär nog få återse bandet på festivalerna i sommar.

Text och foto: Georg Ryttman

[Artikeln är ursprungligen publicerad i Country Gazetten]