Forte Talks 2014

2014 års upplaga av Forte Talks har underrubriken ”Håller Sverige ihop?”. Arrangemanget, som gick av stapeln 25-26 mars på Nacka Strandsmässan, kom främst att handla om hälsa/ohälsa, utanförskap, arbetsmarknaden och välfärden/framtiden.

Sverige är ett av de länder i världen som har högst levnadsstandard, vi tillhör de folk som lever längst och i det stora hela blir vår hälsa allt bättre. Ändå ökar såväl arbetslösheten som sysselsättningen, ohälsan bland lågutbildade, nyanlända utan grundskola och gymnasium bakom sig och människor med psykiska eller psykosociala problem accelererar också, samtidigt som a-kassan urholkas. Allra värst är ökar det för unga kvinnor.

James W. Vaupel, professor och föreståndare för Max Planck Institute for demographic
Research, Rostock.

Längre liv, längre arbetsliv

Mellan åren 1950 och 2010 har risken att dö vid 85-90 års ålder för män och 95 år för kvinnor minskat. Vi har fortfarande få 100-åringar, men har ändå ökat explosionsartat mellan 1975 och 2000. Eller som James W. Vaupel uttrycker det ”68 år det nya 57”. Åldrandet har flyttat fram 10 år och även om svenskarna hade längst livslängd i världen år 1840, då den genomsnittligen var 45 år, så är motsvarande siffra idag 86,5 år. Det ökar med 2,5 år per decennium.

Håller trenden i sig så kommer 50 % av dem som är födda 2001 i Sverige att bli 101 år enligt James W. Vaupel. Hälften av dem som är födda 2003 blir 102 år och födda 2010 kommer att bli 104 år. Det man ska notera är samtidigt att det är de välbärgade som når en högre ålder i betydligt snabbare takt än de lågutbildade och mindre bemedlade – klyftorna ökar!

För att klara denna utveckling så måste vi arbeta allt längre. Frågan är då hur vi ska anpassa arbetena till människorna och inte som idag tvärtom. Detta var ett ämne som återkom under mässdagarna. James W. Vaupel har ett förslag till lösning, som tål att fundera närmare över. Han menar att dagens pensionärer har gott om tid men för lite att göra, medan våra unga blir alltmer stressade och knappt har någon tid alls. Därför kan en omdirigering av arbetstiden över våra arbetsverksamma liv vara ett alternativ. Ponera att många av oss som förblir friska och arbetsföra till 80 års ålder skulle jobba så länge. Då skulle vi istället kunna dra ner på veckoarbetstiden till 25 tim/vecka när vi är mitt i livet, bildar familj, uppfostrar barn och är som mest aktiva.

Redan idag tillhör vi i Sverige de länder i världen där vi arbetar mest. Listan toppas inte helt oväntat av USA. Enligt James W. Vaupel så finns det gott om utrymme för att omfördela arbetstiden. Ett exempel som man räknat på är Danmark. Där är arbetstiden idag 37 tim/vecka. Den riktiga arbetstiden är dock 31 tim/vecka med hänsyn tagen till helger, semestrar, sjukperioder etc. Skulle man få 5 % fler att jobba i Danmark så finns utrymme att minska arbetstiden till 28 tim/vecka.

Att minska arbetstiden i Sverige idag är dock en nedprioriterad fråga bland våra politiker, där man istället talar om att vi måste arbeta längre upp i åldrarna utan att dra ner på arbetstempot. Moderaterna har till exempel talat om att vi bör arbeta tills vi är 75 år.

Om vi skulle införa ett sådant system så menar James W. Vaupel att såväl yngre som äldre skulle bidra mer till samhället totalt sett och samhället skulle kunna betala mindre i pensioner. Slutsatsen av detta resonemang är att allt fler skulle må bättre. Tanken är dock inte att de äldre skulle behöva arbeta heltid, utan många skulle kunna gå ner på halv- eller deltid.

Sir Michael Marmot, professor i epidemologi och folkhälsovetenskap vid University
College London.

Utbildning är lösningen

Även Sir Michael Marmot säger att hälsan ökar i Sverige och att det gäller i betydligt högre utsträckning gäller den välutbildade gruppen. För samtidigt så ökar också klyftorna. Lösningen på detta, menar han, är social rättvisa mellan olika samhällsgrupper. Då skulle hälsan öka för samtliga. I England vill man höja pensionsåldern från 65 till 68 år, men där har så många som 3/4 av befolkningen inte förmågan och orken/hälsan att arbeta längre än de gör. Därför, menar Sir Michael Marmot, är utbildning så viktig. I Sverige är skillnaderna inte lika stora, men de finns här också.

På Kuba går så gott som 100 % av ungarna mellan 3 och 5 år i förskola och just förskolan och engagerade föräldrar menar Marmot är grundbulten. Han sa också att arbetslösheten har ett direkt samband med nivån på utbildningen och att den leder till ökad ohälsa, vilket poängterades vid ett flertal tillfällen under Forte Talks. Vidare menar Sir Michael Marmot, utan att nämna några vid namn, att en del politiker felaktigt tror att det finns folk som väljer arbetslöshet som livsstil!

Janet C. Cornick, professor i statsvetenskap, The Graduate Center of The City
University of New York och chef för LIS Cross-National Data Center, Luxembourg.

Ett annat exempel, utanför landets gränser, som Marmot tog upp är Grekland. Efter det stålbad som grekerna nu genomgår och de sociala svårigheter som ökar med stor arbetslöshet och utanförskap medför att dödstalet går upp. I ett bra samhälle, menar han, ska alla inte bara ha mat och kläder utan värdiga levnadsvillkor. Det innefattar till exempel att våra äldre ska ha råd att kunna köpa presenter till barnbarnen. I England går utvecklingen bakåt, till viktoriansk tid, där man ansåg att den som är fattig också är värdelös. En utmaning är att folk är underbetalda. Sociala orättvisor ger för tidig död och skapar ohälsa.

Janet C. Cornick poängterade också att klyftorna i Sverige ökar mellan de välbärgade och de som är sämre förmedlade, samtidigt som mellanklassen minskar. Vilket är en oroande utveckling.

Clas Olsson, biträdande generaldirektör på Arbetsförmedlingen.

Misslyckad jobbmatchning

I Sverige hade vi i februari 2014 så många som 432 500 arbetslösa inskrivna vid Arbetsförmedlingen. Arbetsförmedlingens biträdande generaldirektör Clas Olsson, medgav att matchningen har försämrats de senaste åren och att man ser det som en växande och komplex utmaning. Han sa att det har skett en stor förändring i sammansättningen mellan de inskrivna på Arbetsförmedlingen de fem senaste åren, eller längre tillbaka.

Det finns fyra extra utsatta grupper:

De som är födda utanför Europa, varav många har hög utbildningsnivå men där språkbarriären ibland gör att de livnär sig på att köra taxi istället för att kunna matchas mot kvalificerade yrken där det råder brist på personal. De som saknar grundskola och/eller gymnasieutbildning.
Personer med nedsatt arbetsförmåga och funktionsnedsättningar. Denna grupp ökar successivt.
Äldre, som är 55+ har ökat något, men är inte någon större grupp eftersom många av dem redan har arbeten. Däremot så är det väldigt svårt att åter komma i arbete för dem som har förlorat det de hade. Efter 50 vill inte arbetsgivarna anställa, och ännu värre är det för dem som har varit sjukskrivna. Då är det nästan omöjligt.
Lågutbildade, som inte har påbörjat eller avslutat gymnasiet. Den grupper ökar i antal.

Clas Olsson säger att utbudssidan har försämrats och att allt fler personer inom dessa grupper är svåra att matcha mot jobb. Antalet och andelen enklare jobb som inte kräver gymnasieutbildning har sjunkit och fortsätter sjunka. ROT och RUT har motverkat detta något. Enklare arbetsuppgifter inom industrin är dock på väg att försvinna, då industrin alltmer digitaliseras och man istället behöver datoroperatörer. Även traditionella vaktmästaruppgifter krymper. Han passar också på att vara självkritisk och menar att de 48 % av svenskt näringsliv som anlitar Arbetsförmedlingen när de behöver anställa är alldeles för få, och att man här har misslyckats med att utföra uppdraget på rätt sätt. Arbetsförmedlingen är en av de myndigheter som har lägst förtroende bland allmänheten.

En stor del av matchningsproblemen sitter i utbildningssystemet. Många bristyrken idag kräver högskolebetyg och där finns inte så många arbetslösa att matcha emot. Clas Olsson tycker att det är en positiv utveckling att man flyttar över folk från sjukskrivningar och bidragssystem till arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Men, han menar också att man kan ha åsikter om huruvida kraven på dessa människor har gått för långt. Något svar på detta gav han inte. Nettoinvandringen är ett positivt inslag, då vi i Sverige har allt fler äldre i förhållande till nyfödda. Det behövs för att möta upp mot den åldrande befolkningen.

Ett stort problem som Clas Olsson pekar på, är att det är svårt att hitta arbetsgivare som vill ta emot personer med nedsatt arbetsförmåga. När det gäller nyanlända så mäktar Arbetsförmedlingen inte med att själva hantera utbildningsfrågorna. Utan det behövs fler instanser till detta. Många behöver läsa upp såväl grundskole- som gymnasiebetyg och här behöver man fundera på vad man kan göra ytterligare, säger Olsson. Arbetsgivarna ställer krav på gymnasiekompetens, snarare som en kvalitetssäkring och för att hitta sätt som underlättar gallringen vid ett anställningsförfarande, än för att säkerställa att den sökande har rätt kunskaper för jobbet.

Eva Mörk, Eva Nordmark, Monica Lindegård, Clas Olsson och moderator Jenny Strömstedt.

Hamnar mellan stolarna

De som är arbetslösa och upprätthåller försörjningsstöd hamnar mellan stolarna, då de inte är kvalificerade för a-kassa. Idag i Sverige har vi två parallella system, där kommunerna tar en del av ansvaret och staten en annan. Kommunerna har varit dåliga på att föra statistik över vilka som deltagit i deras aktivitetsprogram och i vilka program de deltagit. Därmed vet man för lite om denna grupp, men de har stora kunskapsluckor. 65 % av kommunerna säger att kan tillhandahålla möjliga former av åtgärder och 89 % säger sig kunna göra det för arbetslösa över 25 år. Ett önskemål från olika håll vore att staten skulle ta hela ansvaret istället. Huruvida insatser som Jobbtorget Stockholm, infört 2008, gör någon större nytta är svårt att säga. Jobbtorgets målgrupp är arbetslösa socialbidragstagare. Målsättningen är att de ska bli självförsörjande. Många har aldrig haft ett jobb och andra har låg tilltro till att de kommer att få ett jobb över huvud taget. De flesta som går på Jobbtorget svarade i en enkät att de hellre vill gå enbart till Arbetsförmedlingen och söka jobb på riktigt, men många sa att de tyckte Jobbtorget varit till hjälp för dem. Så det har varit svårt att dra några slutsatser från enkäten.

Hur som helst så anses det vara olyckligt att ansvaret för arbetslösa utan ersättning från a-kassa är uppdelat på flera aktörer. Det ger ett otydligt ansvar, dubbelarbete och det saknas ett system för utvärdering av kommunens ansvar.

Eva Mörk, professor i offentlig ekonomi, Uppsala universitet, sa att drygt 300 000 personer får försörjningsstöd och att 40 % av dem borde vara på Arbetsförmedlingen. Ungefär hälften av dem är också inskriva där, påpekade Clas Olsson.

Svårt för unga att få jobb

Ett stort problem som TCO:s ordförande Eva Nordmark framhöll var att många ungdomar endast får tillfälliga jobb och att det för gruppen ungdomar är närmast omöjligt att komma in i arbetslivet. 10 % av ungdomarna i Stockholm går ut grundskolan utan behöriga betyg att söka vidare till gymnasiet. Hon vill se en utbildningsgaranti som ger alla rätt att komplettera med en gymnasieutbildning, men att det också måste ställas krav på att de verkligen deltar på lektionerna.

Å ena sidan sägs det att alltför många är för dåligt utbildade, men samtidigt så finns en tendens att vi också överbildar oss och att arbetsgivarna ställer krav på utbildningar som egentligen inte behövs. Clas Olsson menar att man borde vända på CV:t och låta andra kriterier gälla istället. Han delade också in de ungdomar som är arbetslösa i tre grupper:

Studerande som söker extraknäck – detta är ett litet problem.
Friktionsarbetslösa, unga som inte får fasta jobb, utan hoppar mellan tillfälliga anställningar och ofta jobbar på timme. Denna grupp får många arbetslöshetsluckor.
De som inte har klarat av gymnasiet. En del av dessa befinner sig i utanförskap och kommer från förorterna. Det här är det stora problemet som alla pekar på. Här behövs socialt inriktade insatser och utbildningar. En del av dem frågar sig om det ens är värt att försöka söka jobb och här hittar vi ungdomar i missbruk och kriminalitet.

Ulf Kristersson, socialförsäkringsminister.

Livslångt lärande

Eva Nordmark menar att arbetsmarknaden numera och framöver har förändrats så att vi måste ställa om flera gånger under livet, genom att byta yrken eller vidareutveckla oss. Det behövs ett globalt modernt perspektiv där man har möjlighet att utbilda sig under längre tid.

Monica Lindegård som är VD på Samhall berättade att antalet personer med funktionsnedsättningar har ökat. Hon berättar att de som går på Samhall, där man arbetar med skyddad anställningar/trygghetsavtal, har väldigt lätt för att fastna i detta. Därför vill man pröva in folk i trygghet genom att de går ett par år på Samhall och där tanken är att de därefter ska vara rustade att gå vidare.

Eva Nordmark poängterar också att vi behöver ha en dynamisk arbetsmarknad i Sverige där människor kan ställa om. Varje år skapas runt 4 000 nya jobb och varje år försvinner lika många. Det är viktigt att vi kan skapa fler jobb än de som försvinner framöver. Även hon anser att en ökad rörlighet är positiv, och säger att var tredje TCO-medlem vill byta jobb, men att de stannar kvar av trygghetsskäl då det är vanskligt att byta. Det har två orsaker:

Begränsade möjligheter att utbilda sig till ny yrkeskarriär.
Man får som mest 14 960 kr/mån i a-kassa, vilket är för lågt för att man ska våga byta.

Eva Mörk håller med om att arbetslöshetsersättningen är för dålig.

Psykisk ohälsa ökar

Även om antalet personer i utanförskap, som lever på sociala ersättningar, ökar så är talen ändå inte så farliga som under 90-talskrisen. Idag är siffran 14,4 %, men den behöver minskas ytterligare. De framtida utmaningarna är just tendensen att den psykiska ohälsan ökar samtidigt som samhället aldrig tidigare har varit så bra på att hjälpa människor som nu. Vi har få människor med somatiska funktionsnedsättningar i arbete. Stress, depressioner och allvarliga psykiska sjukdomar ökar. Vi behöver därför också öka diskussionerna i samhället om detta, menar Ulf Kristersson, då detta utgör en allt större del av långtidsarbetslösheten. Somatisk ohälsa möter större intresse hos arbetsgivarna än psykisk ohälsa, som man inte riktigt vågar befatta sig med.

När det gäller allvarlig psykisk ohälsa, som kan leda till självmord, så har man gjort enorma förbättringar i samhället, men det gäller inte ungdomarna. 7 000 19-29-åringar per år går direkt in i aktivitetsersättningar. Lösningen är inte ”klipp dig och skaffa ett jobb”, säger Kristersson, ”då dessa personer mår väldigt dåligt”.

Det är viktigt att fler människor ska kunna jobba efter sin egen förmåga. Det är svårt när det gäller psykisk ohälsa och här måste samhället se över vad för stöd som behövs för att arbetsgivarna ska kunna hjälpa dessa personer. Det handlar om rätt arbetsgivare, rätt arbetsuppgifter och arbetsförmåga.

Hälften av dem med försörjningsstöd är utlandsfödda och kommer aldrig in i arbetslivet. De har socialbidrag för att det behövs. Det ska inte tas bort. Däremot ska man hjälpa fler i arbete, menar Kristersson.

Enligt diskussionen om att fackförbunden vill ha höjd a-kassa för att öka rörligheten på arbetsmarknaden, så är det inget som Ulf Kristersson förespråkar. Han anser att det är diskutabelt när man ska göra det, men att det inte är läge just nu.

Stress bland unga accelererar

Hugo Westerlund, professor och föreståndare i epidemiologi, Stressforskningsinstitutet, Stockholms universitet, säger att stress i yngre åldrar går upp, medan äldre är mindre stressbenägna. Yngre kvinnor stressar mer än yngre män. Störst ökning ser man i åldersgruppen 16-24 år. Stress leder inte bara till psykiska sjukdomar, utan även till hjärt- och kärlsjukdomar, dock i måttlig omfattning. Stress har samband med arbetssituationen och de högre krav som ställs. För mycket att göra samt enformiga arbetsuppgifter går upp något, men man kan inte se några dramatiska förändringar trots att folk upplever större stress. Offentliganställda har det sämst, såväl när det gäller kvinnor som män. Men arbetet är bara en av många faktorer. Dålig ekonomi är en annan, som direkt eller indirekt är kopplad till arbete/arbetslöshet. Risken för sjukdomar ökar av långvarig stress.

Många arbetsgivare har ökade krav på att man ska vara fullt frisk, högpresterande och stresstålig. Man ska ha fantastiska CV:n och granskas med lupp inför jobbsökandet.

Enligt Westerlund om arbetslivets utmaningar:

Framtidens arbetskraft är stressad och har många symptom.
Vi blir allt äldre och ska jobba längre.
Det blir svårare att sätta gränser mellan arbetsliv och fritid.

Vi måste hitta möjligheterna istället för hindren för äldre arbetskraft, då vi ska jobba längre, säger han.

Eftermiddagsseminarium.

Anpassa arbetet efter människorna

Inom vårdsektorn, berättar Kristina Mårtensson, samhällspolitisk chef på Kommunal, att en femtedel av personalen inte vill jobba kvar inom tre år. Man har problem med hur man lägger upp arbetstiden, det är stressigt och tajt och arbetet är inte anpassat efter människorna som jobbar där.

Även Hugo Westerlund ger stöd för detta, och menar att i framtiden måste arbetet anpassas efter människan och inte tvärtom. Man kan inte enbart utnyttja människor när det är som mest att göra på en arbetsplats, utan det hela måste ses ur ett samhällsperspektiv. Han säger också att det finns en elitisering på arbetsmarknaden, vilket är ett stort problem. Politikerna behöver funder på vad som kan göras, speciellt för dem med psykisk ohälsa. Alla klarar inte av att ha stressiga jobb, menar Westerlund. Han tycker även att media har en roll att spela här och får ta på sig en del av ansvaret när de speglar idealen om högpresterande lyckade människor, istället för att visa unga att målen ska vara rimliga och att alla är bra som de är.

Laura Harman, analyschef, Försäkringskassan, menar att arbetsgivarna har ganska dåliga kunskaper om vad de egentligen kan göra. Hon säger att anpassningsförmågan på arbetsplatsen är central och att fler borde våga anställa arbetslösa och unga med funktionsnedsättningar.

Johan Carlson, generaldirektör, Folkhälsomyndigheten, menar att ämnet måste upp i den politiska debatten. Han ställer frågan hur vi ska se till att folk inte slås ut när arbetslivet är krävande och specialiserat.

Det framgår också av samtalet att de enda gruppen som inte blir äldre är kvinnor med låg utbildning. Här flikar Johan in att det inte är något nytt, utan att man under 40 år har sett sambandet mellan utbildning och livslängd. Välfärdsstaten gynnar dem som kan ta för sig av den. Arbetsgivarna som inte förstår problematiken lägger sten på bördan, anser han.

Det var många viktiga frågor som togs upp under Forte Talks 2014. Det viktiga är dock att det inte stannar vid att man forskar vidare och lär sig mer, utan att man verkligen sätter in åtgärder omgående. Det är här och nu som gäller!

Text: Georg Ryttman
Foto: Pressbilder

[Artikeln är även publicerad på www.blaeld.org]