Jag blev tidigt intresserad av musik, redan som barn. Medan andra ungar ägnade sig åt sport så började jag lyssna på Little Richard, Hep Stars, The Beatles, Elvis med flera. Visst var jag också med och samlade och bytte hockeybilder och så, men det var musiken som var det stora intresset. Så kom det tidiga 70-talet och jag vaknade upp till musikstilar som hårdrock, elektronisk musik, soul, country och punk m.fl., och inte minst glamrocken där David Bowie och Marc Bolan var de främsta frontfigurerna. Sedan dess har jag följt David Bowies karriär med stor behållning.

Den 10:e januari 2016 gick David Bowie bort i levercancer, efter att kämpat i ett och ett halv år med sjukdomen. Han hade just fyllt 69 år, den 8 januari, samma dag som han släppte sitt sista album Blackstar. Två dagar efteråt gick han bort.

Konserterna

Jag har haft förmånen att se David live sju gånger. Första gången var den 26/4 1976 på Kungliga Tennishallen i Stockholm – The Isolar Tour – efter att han givit ut albumet Station To Station. Andra gången blev konserten flyttad i sista minuten, från Soliden på Skansen till Kungliga Tennishallen – den 2/6 1978 – The Isolar II Tour. Då hade han året före släppt albumen Low och Heroes. Lokalen tar 3 000 personer och det var inte ens fullsatt. Skälet till flytten uppgavs vara att djuren på Skansen lidit och fått hörselproblem efter Frank Zappas konsert på Soliden några veckor före.

David Bowie fick sin största hit när han släppte Let’s Dance. Då var det dags att ta en tur till hans konsert på Ullevi i Göteborg den 11/6 1983; den så kallade Serious Moonlight-turnén. Jag och en massa personer tältade utanför biljettförsäljningen vid Isstadion i Johanneshov i en vecka, där vi avlöste varandra och festade. ”Tältlägret” fick namnet Bowietown. Vi åkte buss ner med en kille som rökte på medan han körde och det var fullt drag hela resan igenom. I princip allt var tillåtet i bussen. En tjej som blev kissnödig satte sig på golvet över en hink. Killarna höll sig tills bussen gjorde ett av sina stopp utmed motorvägen, då vi radade upp oss utmed vägkanten. Nu var det utsålt och knökfullt på bänkarna. Det ryktades om att det hade sålts en massa svarta biljetter, vilket kändes troligt med tanke på hur trångt det blev på läktarna. Men At Work var förband. Jag och brorsan fick sova med chauffören i bussen, i närheten av den brygga där David hade promenerat med sin kinesiska flickvän Geeling Ng, vilket fångades på bild av Aftonbladet. Tänk om man hade fått syn på dem då!

Nästa gång jag såg honom uppträda var 27/6 1987 på Eriksbergs i Göteborg, Glasspider-turnén. Då lirade Iggy Pop som uppvärmning, så det var dubbel glädje. Den 24/8 var det åter dags, då med Kim Wilde som spelade före, på Stadion i Stockholm och de två senaste gångerna blev det Globen – den 19/1 1996 på Outside-turnén och den 8/10 2003 på Reality-turnén.

Skivorna

Den första låt jag hörde med David Bowie var ”The laughing gnome”. Min ena bror hade spelat in den från radio kvällen före och ville spela upp den för mig. Vi åkte in till Farsta där jag köpte Pin-Ups och brorsan Alladin Sane. De hade bägge kommit ut samma år – 1973. Därpå var jag Bowie-frälst och det blev en tävling mellan mig, min äldre bror och en kompis om att hinna först med att köpa varje nytt Bowie-album när de kom ut. Så höll det på några år. Och varje nytt album medförde nya sound och fantastiska låtar; de var lika varierade som Bowies många stilar. Han dominerade musikvärlden som ingen före honom, eller efteråt heller för den delen. Jag köpte alla album jag kom över med David, allt från officiella utgåvor till bootlegs, vilka var riktigt svåra att få tag i på den tiden.

Med skivor från slutet av 1960-talet, genom 1970-talet, som Hunky Dory, Alladin Sane, Space Oddity, The Man Who Sold The World, The Rise And Fall Of Ziggy Stardust And The Spiders From Mars, Diamond Dogs, Low, Heroes och Station To Station bakom sig så var det inte konstigt att han gjorde en liten dip på 1980-talet med Let’s Dance och framför allt Tonight. Det är honom förlåtet. Men David kom igen på 1990-talet och höll fanan högt till slutet. Jag kommer definitivt att sakna spänningen att lyssna på nya utgivningar av Bowie och undra vad han ska hitta på här näst.

David Bowie hade en stor integritet och höll sin sjukdom hemlig för omvärlden. Hans sista skiva Blackstar innehåller mörka texter om döden. Låten Lazarus som nyligen släpptes på video inleds med att han ligger med förbundna ögon i en sjukhussäng och avslutas med att han går in i ett skåp, samtidigt som han sjunger att han blir fri. Lasarus, som är den svenska stavningen, förekommer i Johannesevangeliet där Jesus väcker honom från de döda. Precis som David Bowie på slutet så dog Lasarus av sin sjukdom innan han återuppväcktes. Blackstar producerades av Tony Visconti, precis som Space Oddity, The Man Who Sold The World, David Live, Young Americans, Low, Heroes, Stage, Lodger, Scary Monsters, Heathen, Reality och The Next Day.

Bilderna

Imagen har alltid varit en viktig del av David Bowies koncept. Att skapa rollkaraktärer som Ziggy Stardust och The Thin White Duke och att ständigt byta kläder och utseende var viktiga komponenter i Bowies skapande. Jag köpte affischer på honom och klippte ut bilder ur tidningar som jag klädde väggarna med på mitt ungdomsrum. Tyvärr så fick jag aldrig möjlighet att plåta honom live. Det är något jag verkligen skulle ha velat. I mitt bokställ finns bland annat Moonage Daydream med fina bilder av Mick Rock, Bowies särskilt premierade fotograf. Minnena av hans olika karaktärer och stilar är för evigt fastetsade i minnesbanken liksom hans musik.

Filmerna

I sitt konstnärskap gjorde David Bowie även en del filmkaraktärer. Mannen Utan Ansikte (The Man Who Fell To Earth) kom ut 1976 och Bowie spelar en humanoid utomjording som kommer till Jorden för att finna vatten till sin familj på hemplaneten. För att finansiera resan startar han företag och blir miljardär, men han finner också kärleken i Mary-Lou och slits mellan sina två liv. En film som klippt och skuren för Bowie. Blodshunger (The Hunger) från 1983 handlar om Lady Miriam (Catherine Deneuve) som är en egyptisk vampyr som livnär sig på blodet från sina älskare och älskarinnor. Dessa lever så länge som hon nyttjar dem. David Bowie gör karaktären John Blaylock, en av de älskare som Lady Miriam tröttnat på och han har endast 24 timmar kvar att leva.

Andra typer av filmer som Bowie medverkat i är t.ex. Merry Christmas Mr. Lawrence, regisserad av Nagisa Oshima. Filmen bygger på böckerna The Seed and the Sower (1963) och The Night of the New Moon (1970) av Laurens van der Post, och handlar om hans tid som krigsfånge i ett Japanskt fångläger i Indonesien under andra världskriget. David Bowie var också med i Just A Gigolo, vilket blev Marlene Dietrichs sista film, inspelad 1978. I Kristi Sista Frestelse spelar Bowie Pontius Pilatus. Här gestaltarWillem Dafoe Jesus, som plågas av sin uppgift från Gud (vilken han inte förstår) och han tar avstånd från Gud. Kristi sista frestelse består i att Jesus försöker bli en vanlig människa, vill finna kärleken, bilda familj och undvika ödet på korset. I denna film finns en referens till Bowies sista skiva Blackstar, nämligen återuppväckelsen av Lasarus. Men han har också skrivit musikalen Lazarus tillsammans med Enda Walsh, vilken innehåller såväl nytt som omarbetat material från tidigare arbeten. I Lazarus hamnar de två huvudkaraktärerna mellan himmel och helvete och handlingen är inspirerad av novellen Mannen Utan Ansikte (The Man Who Fell To Earth) som nämts ovan. Regissör till musikalen är Ivo van Hove.

Minnena av David Bowie

Mina minnen av David Bowie är många och omfattande. Han lever kvar i musiken, i alla mina skivor, i bilderna och i filmerna. Det är en sorglig dag när nyheten om hans bortgång blev känd. David Bowie är död, men minnet kommer aldrig att blekna.

Text och illustration: Georg Ryttman