Det är fortfarande höst i Stockholm. Fortfarande värmer sig många träd och låter löven sitta kvar. Och fortfarande så bjuds det på fantastisk musik, även om man trots allt får ta sig inomhus under den här delen av säsongen. På Debaser Medis förärade Edgar Winter Stockholmspubliken med ett av sina sällsynta uppträdanden i landet, den 15 november. Succé är bara förnamnet!

Edgar Winter ska fylla 69 år den 28 december, men det märks det inget av. Röstmässigt låter han som i fornstora dagar, han trakterar sina keyboards och saxofonen mästerligt och bankar vettet ur sina medhavda trummor. Även fysiskt ser han ut att vara vid väldigt god vigör. Han berättar små korta historier emellan en del låtar, han är glad och ler och det ser ut som att han befinner sig i himmelriket.

Skickliga musiker

Med sig på scenen har Edgar Winter tre fantastiskt duktiga musiker: Doug Rappoport (gitarr), kOko Powell (bas) och Jason Carpenter (trummor). De är just nu ute på en Europa-turné. Han spelar sin sedvanliga blandning av blues, jazz och rock och bränner av låtar som ”Frankenstein”, ”Tobacco Road”, ”Dying to live”, ”Hangin’ around”, ”Free ride” och ”Rebel road” för att nämna några. Det är underhållande och svängigt och Edgar och bandet serverar ett antal mycket skickliga och snygga solopartier som visar vilka enorma musiker han omger sig med. Men så har Edgar också spelat med namn som Ronnie Montrose, Rick Derringer, Ringo Starr And His All Starr Band med flera. För att inte nämna Edgars bror Johnny Winter, denna fantastiska rock- och bluesgitarrist som så tragiskt gick bort i juli 2014 efter en lång tids sjukdom.

Johnny Winter

Johnny Winter hann med att bli 70 år och tankarna går naturligtvis även till honom en kväll som denna. Jag har fått glädjen att se Johnny Winter live vid tre tillfällen. Första gången var 1979 på Music Palais, då Rude Kids lirade förband. Den lycka som Johnny utstrålande när han stod på scenen den gången går igen när hans bror uppträdde igår. Johnny spelade först ett helt bluesbaserat set, men tyckte att det var så kul att han beslutade sig för att dra igenom ett helt rockset direkt därpå och den klassiska fyratimmar långa spelningen var ett faktum. Tyvärr så kunde jag inte se hela giget då jag måste med sista tunnelbanan och skulle upp ett par timmar senare. Det sägs även att detta uppträdande inte finns inspelat alls, så det stannar bara i minnet hos oss som var där den magiska kvällen.

År 2001 återsåg jag Johnny Winter på Heaven i Stockholm. Det var en sorglig upplevelse. Johnny var nästan blind och fick leda på och av scenen. Hans röst var som bortblåst och han var bara en blek kopia av den fantastiska musiker han en gång varit. Han höll till och med på att ramla av pallen vid ett tillfälle. Tredje och sista gången jag såg Johnny var på Sweden Rock Festival. Året var 2009. Han satt på scenkanten till Sweden Stage, i duggregnet och framförde sina låtar. Det var bättre än giget på Heaven, men går naturligtvis inte att jämföra med spelningen på Music Palais. Och det är som på Music Palais jag helst vill minnas honom.

Top notch

Det är skönt att se att Edgar Winter är i så fin form fortfarande, då många med albinism, såsom hans bror Johnny, blir sjuka och ofta dör alldeles för tidigt. Edgar Winters spelning på Debaser Medis går klart in som tiopoängare på en tiogradig musikalisk upplevelseskala, precis som Johnny Winters gjorde på Music Palais.

Text och foto: Georg Ryttman