The Wrestler
Titel: The Wrestler
Regissör: Darren Aronofsky
Skådespelare: Mickey Rourke, Ewan Rachel Wood, Marisa Tomei, Todd Barry, Ernest Miller med flera.
Tid: 105 minuter
Randy ”The Ram” Robinson är en avdankad brottare, med en förfluten storhetstid inom wrestling. Hans rykte och popularitet lever kvar bland de mest hängivna fansen, men sagan är sedan länge över och Randy uppträder för småpengar i mindre arenor. Trots det har han svårt att få ekonomin att gå ihop, och tvingas ta förödmjukande småjobb på en livsmedelshall.
Efter en av matcherna, som är extremt blodig och lite filmiskt överdriven, kollapsar Randy i omklädningsrummet. Efter ett alltför hårt leverne med dopingpreparat för att bygga kroppen, alkohol samt droger för att döva smärtan, säger kroppen ifrån och han får en hjärtattack. Detta i ett så olyckligt skede som då ”The Ram” skulle få gå en uppvisningsmatch mot ”The Ayatollah”, spelad av Ernest Miller, hans gamla ärkerival sedan storhetstiden.
Randy inser att hjärtat inte orkar med, tar sitt förnuft till fånga och drar sig tillbaka. Han söker upp sin dotter Stephanie, utmärkt spelad av 21-åriga Rachel Wood, som han lämnade när hon var liten, och han försöker inleda ett förhållande med den ensamstående mamman och strippan Cassidy (Marisa Tomei). Vad som sedan händer ska inte avslöjas här.
Mickey Rourke, som tillhör mina absoluta favoritskådespelare, gör en lysande insats. Huvudpersonen och Mickey Rourke har mycket gemensamt. Mickey, som med stormsteg var på väg att bli en av de stora stjärnorna i Hollywood, med filmer som Fiket, Rumble Fish, 9½ Vecka och Bar Fly, kastade bort sin karriär på sprit och droger, och gav sig på en misslyckad drygt 15 år lång period som boxare. Och det är en delvis illa medfaren skådespelare vi ser. Hans kropp är vältränad, men hans pluffsiga ansikte vittnar om de hårda åren i självdestruktion, en uppslitande skillsmässa, misslyckade plastikoperationer och häktningar. Efter boxningen har Mickey gjort några mindre eller halvstora roller i olika filmer. I och med The Wrestler som han fick Guldlejonet för i Venedig är han tillbaka i matchen på allvar.
Georg Ryttman
[Recensionen är ursprungligen publicerad i Broderskap]