Myter och sanningar om en seriemördare

Titel: Jack Uppskäraren – Kriminalfall och legend
Författare: Glenn Lauritz Andersson
Bokförlag: Historiska Media

Det har skrivits spaltmeter omvärldens mest kände seriemördare – Jack Uppskäraren – och ett antal spelfilmer har gjorts av blandad kvalitet och med olika scenarion. Det har spekulerats och fantiserats så det stått härliga till. Allt sedan han (för det var troligen en man) dök upp i det fattiga East End i London hösten 1888, och under några månader spred skräck bland medborgarna.

I boken får vi en god inblick i East End i det viktorianska London under slutet av 1800-talet, genom miljöbeskrivningar, illustrationer från tidningsartiklar samt bårhusbilder på de mördade kvinnorna i East End, och polisfoton på ett par av de mördade kvinnorna på brottsplatserna.

Myten lever vidare

Vad som drev Jack Uppskäraren, vilka mord han verkligen gjorde sig skyldig till, varför dåden helt plötsligt upphörde och vem han var, är frågor som alla förblivit obesvarade än in i våra dagar. Kanske är det därför som myterna om honom hålls vid liv och fortfarande känns så spännande. Jack Uppskäraren skar struparna av sina offer, vilka var kvinnliga prostituerade, så att de inte hann skrika. Därefter skändade han deras kroppar genom att skära upp bukarna och avlägsna inre organ.

I sin bok beskriver Glenn Lauritz Andersson de fakta som finns kring mördaren, men han avfärdar också myter och rena spekulationer samt beskriver de teorier polisen arbetade med. Hur många kvinnor som föll offer för uppskärarens kniv vet ingen. Anderson presenterar de män som utpekats som troliga kandidater till morden samt de kvinnor som föll offer för uppskäraren och andra våldsmän i East End under den aktuella perioden. Det vedertagna är att den beryktade seriemördaren begick fem mord, även om han tillskrivits ytterligare ett par i vissa sammanhang. Men det finns även de som inte tror att han stod för fler än tre.

Världens klantigaste detektiver

Att det var så svårt att identifiera Jack Uppskäraren är inte konstigt att förstå när man läser boken. Polisen i slutet av det aktuella seklets London, hade dåliga resurser och kunskaper, och det polisiära arbetet var under all kritik – med dagens mått mätt. För detta blev man också häcklad av pressen, och Metropolitanpolisen kallades i en artikel ”De klantigaste detektiverna i världen”. Tabloidtidningarna i England på den här tiden var duktiga föregångare till dagens slask- och skvallerpress och man älskade att gotta sig i historierna om ”Whitechapelmördaren”, som han till en början kallades. Tretton år tidigare var det dock en annan man – Henry Wainwright – som gått under epitetet ”Whitechapelmördaren” efter att han mördat och styckat sin älskarinna 1875.

Spår förstördes och tidsangivelserna när brotten begicks varierade med upp till ett par timmar. Det rådde även stora differenser mellan de olika läkarnas uppfattning om när döden inträffat.

Allmänheten ”hjälper” till

När brotten blev kända i pressen började brev att strömma in till polisen; där brevskrivarna inte bara kom med tips om vem den skyldige kunde tänkas vara, utan där även några utgav sig för att vara den beryktade uppskäraren. Några brevskrivare gick att spåra och flera av dem var kvinnor som spänt följde historieförloppet och roade sig med att spä på sagan om den hemske mördaren. Ofta var breven inspirerade av detaljer i tabloidpressen, som bestod av allt från fakta till rena spekulationer. Men det kom också ett väldigt otäckt brev – ”From Hell”-brevet – innehållande en bit från en mänsklig vänsternjure. Catherine Eddowes, ett av offren, hade blivit av med sin vänsternjure i samband med styckningen av hennes kropp, då uppskäraren tog med sig troféer. Dock gick det inte att fastställa om de matchade. En annan brevskrivare signerade sin skrivelse med ”Jack Uppskäraren”, vilket media tyckte var lysande och betydligt bättre än ”Whitechapelmördaren”, och sedan dess är namnet för alltid inpräntat i våra medvetanden.

Av Georg Ryttman

[Recensionen är ursprungligen publicerad i Broderskap]