I taket lyser stjärnorna

Ny ungdomsfilm efter kritikerrosad roman

I taket lyser stjärnorna handlar om trettonåriga Jenna – spelad av Josefine Mattsson – som på allvar är på väg in i tonårens mest turbulenta period; kroppen utvecklas, känslorna och humöret pendlar från stund till annan, hormonerna bubblar som kolsyra, Jenna har inlett kampen med att finna sin identitet och bli självständig, hon revolterar mot vuxenvärlden och kamratskapet blir allt viktigare.

Så långt är Jenna som vilken annan tonåring som helst, men hon bär på ytterligare ett problem som försvårar hennes situation avsevärt. Hennes mamma Liv – vars roll gestaltas av Annika Halldin – är sjuk i cancer och hon vet inte vem hennes pappa är, det vet inte ens Liv. Jenny och Liv flyttar in hos Jennys mormor, där hon inte alls trivs till en början, och Jenny förstår inte att hennes mormors tjatande är dennes sätt att uttrycka sin förtvivlan över det som drabbar Liv. Mammans tillstånd förvärras under resans gång, och Jenna finner en ny vän i skolans populäraste tjej Ullis. Ullis saknar också en pappa, och har en mor som är alkoholiserad, och de två tjejerna knyts samman av en ömsesidig förståelse.

I taket lyser stjärnorna bygger på Johanna Thydells debutroman, men filmmanuset avviker en hel del från boken. Johanna Thydell, född 1980, hade själv en mamma som gick bort i cancer när hon var tretton år, och hon växte upp med sin mormor. Enligt författaren så är boken inte självbiografisk, men det är naturligtvis ofrånkomligt att hennes egna erfarenheter och känslor ligger till grund för berättelsen. Johanna Thydell fick Augustpriset för sin roman när hon var 23 år.

Filmen bär berättelsen framåt utan att bli för sentimental eller överdriven. Den berättas med värme och många ungdomar och tonårsföräldrar lär känna igen sig i de trovärdiga karaktärerna. Samtidigt som ämnet är tungt finns utrymme för både humor och eftertänksamhet. Det här är en film om att våga leva trots livets förgänglighet, och det är ingen vild gissning att stjärnorna kommer att lysa länge på vita duken.

Av Georg Ryttman

[Recensionen är ursprungligen publicerad i Broderskap]