Revolutionens barn

Den prisbelönta filmen Ezra, om en barnsoldat i ett ospecificerat afrikanskt land, öppnade Cinem-Africa Filmfestival på biograf Sture i Stockholm. Festivalen är ”en resa runt Afrika på elva dagar” och det visas film från 14 afrikanska länder. Allt ifrån spelfilmer till korfilmer och dokumentärer, där ämnena är väldigt aktuella i dagens Afrika, till exempel konfrontationen mellan det traditionella och det moderna.

År 2000 uppskattas antalet barnsoldater som tjänstgjorde i beväpnade konflikter världen över till omkring 300 000. Av dessa var nästan 120 000 engagerade i konflikter i olika afrikanska länder. Historien om Ezra, en ung afrikansk pojke som kidnappas av rebellsoldater och utbildas till en känslokall brutal barnsoldat, har sin bakgrund i bland annat konflikten i Sierra Leone. Så småningom tar kriget i filmen slut och Ezra ställs inför en sanningskommission. Ezra minns ingenting, inte ens attacken på den egna byn som han deltog i och där han satte eld på sina föräldras hus. Eller rättare sagt, han har förträngt det han varit med om, för att härda ut; de gånger han inte stått under alltför djupt amfetaminrus. Sanningskommissionen vill på intet sätt ställa Ezra till svars för sina gärningar, utan istället involvera honom i den försoningsprocess som ska ge förståelse för vad som har hänt och helst också ge svar på varför. Det är genom sanningskommissionens utfrågning av Ezra och hans syster som vi genom tillbakablickar får följa själva händelseförloppet och Ezras historia.

Även om Newton Aduaka har velat undvika att frossa i blodiga effekter så framgår det tydligt hur brutalt och frekvent det förekommer. Till exempel när ledaren för rebellerna låter avrätta en ung kidnappad pojke för att denne vägrar lyda – för att statuera exempel. Eller när det berättas att barnen fått i uppgift att under en byräd hugga av händer och fötter på invånarna så att de inte ska kunna rösta i kommande val.

Filmen är inget porträtt av den unge pojken så tillvida att man inte får ta del av hans känslor och tankar; han är nämligen så avtrubbad av det han varit en del av, och det trauma som låser honom att han förtränger allt. Och förmodligen är det precis så många barnsoldater reagerar efter en tid i krig. Därför känns filmen inte lika dramatisk och påträngande som när man ser vissa dokumentärer i ämnet. Men just det faktum att Newton Aduaka själv var ett krigsbarn och bara var ett år gammal när Biafrakriget bröt ut i Nigeria 1967, samt att han genom filmen skildrar sina egna upplevelser av krig i Afrika, så blir filmen äkta.

Det mest skrämmande är att historien är så aktuell den kan bli, och att unga pojkar och flickor används som barnsoldater i allra högsta grad även idag. Vapen skeppas in i Afrika och naturtillgångar som olja och diamanter skeppas ut i utbyte. Och så håller det på …

Av Georg Ryttman

[Recensionen är ursprungligen publicerad i Broderskap]