Trailerpark Idlers –  Sveriges mest ambitiösa countrygrupp

Tja, man ska kanske inte jämföra ambitionsnivån hos olika artister, men det finns näppeligen något band som håller en tätare utgivningstakt på sina cd-skivor än Söderköpings stoltheter Trailerpark Idlers. Med åtta skivor, inklusive liveplattan, och en  nionde på gång sedan gruppen bildades 2006.

Trailerpark Idlers startades av Morgan Hellman och Magnus Larsson när  Morgan lät flyttlasset styras ut på landet. Magnus, som spelade trummor, kände  till att Morgan ägde ett dragspel, och det dröjde inte länge innan man engagerade en basist på orten – Gunnar Nilsson. Snart anslöt sig Jerker Andersson, mandolin och dragspel. Idag ser dock sättningen lite annorlunda ut då Magnus Larsson och Gunnar Nilsson har lämnat bandet. Samtidigt så har man fått förstärkning i form av Miss LisaLee, alias Lisa Hellman, på sång, gitarr och autoharp, och Ben Dee, alias Pentti Salmenranta, på bas. Morgan Hellman, som skriver gruppens mesta material, sjunger samt trakterar gitarr, banjo och munspel.

Angående bandets höga utgivningstakt av cd säger Jerker så här:

Jerker: Folk ska veta att det alltid är en ny Trailerpark Idlers-skiva på gång. Likt en AC/DC- eller Motörheadskiva ska de dessutom känna igen den när de hör den, även om den inte nödvändigtvis är särskilt lik den förra. Jag ser inte att nån skulle få svårare att ta till sig skivorna för att de kommer tätt. Tvärtom, det gäller att bli en institution fort, ingen bryr sig om en två år gammal skiva när man inte är världsberömd. När vi blir världsberömda ska vi slå av på takten.

Det är lätt att anta att en grupp som tillbringar så mycket tid i studion också har en hög ambtionsnivå.

Ben Dee: Håller man på med den här sortens utbölingsmusik får man antingen inte ha några ambitioner alls eller så måste man vara sinnessjuk, riktigt bindgalen á la Kejsare Nero och grabbarna som tror att man kan erövra världen. Vi är nån sorts mellanvariant. Vi har för länge sedan insett att berömmelse och mammon finns någon annanstans men sedan tar sjukdomen över… Målet är helt enkelt att kunna spela den musik vi gillar utan att behöva fråga någon om smakråd och att i möjligaste mån röja undan hinder för detta musicerande. Med hinder menas till  exempel lönearbete som stjäl tid från hederliga spelemän helt i onödan.

Miss LisaLee: Ambitionen är såklart att förändra världen till en bättre plats för alla människor… inte bara för de rika och giriga. Kan vi med vår musik få vuxna män att gråta, så finns det hopp om mänskligheten.

Ni verkar ha gott om uppslag och lätt för att få till låtar. Ingen idétorka emellanåt?

Morgan: Givetvis infinner sig en viss idétorka ibland, det kan gå flera dagar utan att det blir något vettigt gjort. Jag tycker att jag får ihop ganska hyfsade låtar, men jag ser inte mig själv som någon större textförfattare. Det blir mycket klichéer; sprit, tåg, vägar, sprit, sheriffer och elaka människor som gör en illa. Saker som jag vet något om med andra ord.

Det verkar finnas en del  humor i era texter. Hur ser ni själva på dem?

Morgan: Det är möjligt att en becksvart humor finns  inbäddat i det hela, men det är inte så att jag tänker att jag ska skriva något riktigt roligt, utan det kommer efterhand och jag ser det oftast inte själv förrän det börjar bli klart. Jag har i och för sig försökt att skriva världens mest deprimerande låt för ett tag sedan och den blev ganska rolig, ”The  House In The Valley” som kommer på nästa skiva.
– Jag försöker att hålla en viss tråd i sångerna, på så vis att det mesta utspelas i Dogpatch County, som ligger i en alternativ verklighet, och i någon av hålorna där: Dogpatch eller Trashville. Jag skulle kunna låta allt utspela sig i Texas, men det skulle bli lite fånigt eftersom jag aldrig varit där och vare sig jag eller Miss LisaLee låter som vi kommer  därifrån.

Morgan berättar också att han är i Boxholm och Studio Fredrikson för att göra andra mixomgången av nya plattan Death, Jail Or Hillbilly Music, som ska vara klar i slutet av maj. Skivan innehåller de två coversångerna ”Over in  the glory land” och Stonewall Jacksons ”Smoke along the tracks”. 

Morgan: De som lider av villfarelsen att coverversioner ska vara trogna orginalet kommer givetvis att bli gruvligt  besvikna. Vi gör även en cover på oss själva genom en nyinspelning av ”The  shotgun & me” som var med på första skivan, nu heter den ”Shotgun waltz” och har självfallet mycket lite gemensamt med orginalet. Just nu känns plattan lite skitigare än dom två senaste, men det är svårt att säga innan det är helt färdigt. Du får avgöra det själv framöver.

Efter att Er trummis  Magnus Larsson lämnade gruppen så beslutade ni att köra utan batterist. Ni har inte funderat på att ersätta honom  framöver?

Jerker: Vi har provat med inhoppare, det har funkat okej, men det är inte så viktigt. Det är dessutom oslagbart praktiskt att få med orkester, instrument och PA i en vanlig Herrgårdsvagn. Så nej, det går bra utan.

Ni har också en dvd på  gång – en egen dokumentär kallad For A Fistfull Of Change. Berätta om den.

Jerker: Filmen alla talar om, men ingen sett… än! Vi  jobbar med mytbildningen här och vill inte säga för mycket. Men det är en  roadmovie, så den spelas in lite här och där.

Morgan: Film är tufft, därför bör tuffa människor göra film. Vi kan säga så mycket att en häst utklädd till mumie eventuellt kommer att vara med.

Nu ska man inte förledas att tro att Trailerpark Idlers är ett band som nöjer sig med att producera skivor på löpande band, utan de gör sig även väldigt bra live. Så här svarar de på vad de tycker är roligast av att tillbringa tid i studion eller lira ute:

Jerker: Jag har aldrig skrivit nån låt jag varit nöjd med, så därför blir spela för publik mitt svar. Spela in är kul om det går fort och blir bra, traggla i studion är bara trist.

Morgan: Jag skulle gärna spela live i betydligt större utsträckning än vad vi gör idag, gärna på små trånga ställen där man befinner  sig mitt i publiken när man spelar. Sedan känns det alltid bra att slutföra en  platta och få ta itu med nästa. Fast det är klart att på senare tid har inspelningarna hakat i varandra, vi börjar på en ny innan den förra är  klar.

Miss LisaLee: Jag anser nog att mötet med människor är det roligaste. Att se människor sjunga med i texten visar att vi når fram.

Kommande sommar spelar Trailerpark Idlers på Lida countryfestival. Jag undrar om de har gjort några andra festivalspelningar och vad de förväntar sig. Känns Lida-spelningen som ett stort kliv framåt för Trailerpark Idlers?

Jerker: På sätt och vis, det har ju visat sig svårt att få spelningar på just countryfestivalerna, och det här är väl en rätt stor?  Vi spelade på Linköpings countryfestival de två sista åren den fanns, så vad förväntar man sig? Cowboyhattar, squawer och knallpulver? Något stort genombrott tror jag inte att Lida kommer att ge oss.

Miss LisaLee: Vi förväntar oss att de tidigare besvikna festivalbesökarna som besöker Lida kommer att känna, att i år finns det äntligen något för dem också.

Hur ser era planer ut i  övrigt från sommaren och resten av året?

Jerker: Vi gillar ju att kolla på växande gräs. Mycket ledigt, tänkte jag. Sedan måste vi in i studion igen om vi ska hinna med våra  tänkta fyra skivor 2010.

Miss LisaLee: Vi ska spela på verandan i solnedgången, dricka svalkande drycker och klappa hästar. Kylan framåt hösten vill jag inte prata om.

Ett kul inslag på The Jim Beam Shuffle, som kom 2007, var Dead Kennedys gamla pärla ”Kill the poor”. Läser man på er hemsida om era musikaliska bakgrunder så är det en vandring från punkrock till countrymusik. Kan Ni utveckla det lite och berätta hur det kom sig att ni  började lira country och startade just Trailerpark Idlers?

Morgan: I mitt fall lyssnade jag mycket på Elvis, Jerry Lee Lewis, Chuck Berry och Johnny Cash fram tills jag var femton, då jag  blev lite punkskadad ett tag, men det gick över. Funderade ett tag på att göra ännu en Dead Kennedys-cover;  ”Moon over marin”, men så såg jag att det gjorts flera akustiska versioner av den, synd! För tillfället lyssnar jag helst på Hawkshaw Hawkins, Cowboy Copas och Red Foley. Om det märks i det vi gör vet jag inte riktigt. Om jag ska nämna någon låtskrivare så anser jag att Butch Hancock är gravt underskattad.

Jerker: Jag lyssnar på country och punk, nu som alltid. Cash och Pistols gjorde entré samtidigt, sedan breddades punkskivsamlingen för mig mest i tonåren. Nu breddar jag  countrysamlingen. Även med Old time, cajun och liknande.

Miss LisaLee: Jag vill bli berörd av musik. Det händer inte så ofta, men ibland. Då tänds det ännu en stjärna på himlavalvet.

Vad gör ni när ni inte arbetar med Trailerpark Idlers?

Morgan: Jag tittar en hel del på film, gärna svartvit 40-60-talshorror. Är det huggtänder, demoner och zombies med så är det oftast sevärt. Förresten går det bra med 70-8o-tal också och senare med… och  tidigare. Om du menar arbete så har jag befunnits olämplig till sådant.

Miss LisaLee: Jag letar efter meningen med livet och undrar över saker som varför vi inte sitter mer under äppelträden och talar om viktiga saker, eller varför vi har en världsekonomi som mest liknar ett Monopolspel – jag har aldrig gillat att spela Monopol. Jag har bett om att få ut min lön i  guld men ännu inte fått igenom det, konstigt!

Text och foto: Georg Ryttman  

[Artikeln är ursprungligen publicerad på www.countrywood.se]