The Forge Mountain Diggers – hillbilly strängbandsmusik direkt från USA

The Forge  Mountain Diggers – hillbilly strängbandsmusik direkt från USA

Fredagen den 14 september inleder the Forge Mountain Diggers sin Sverige-turné i Rikskonserters lokaler på Nybrokajen 11 i Stockholm. Enligt ryktena är det här något extra; något man bara måste se om man gillar old time och bluegrass. 


Jag tar ett snack med Thomas Bailey (gitarr och sång) som berättar att han och David Bass (fiol) har känt varandra i 12 år. 2004 slog de sig samman med Allison Williams (banjo och sång) för det årliga konventet för violinister i Mount Airy, North Carolina. Bandmedlemmarna kände att de hade något extra på gång och tillbringade sommaren 2004 med att åka runt på regionala musiktävlingar och samla på sig vinsttroféer och prispengar. Därefter har de turnérat med amerikanska storheter som the Grasclas, Uncle Earl och Donna the Buffalo för att nämna några.

Bandets bakgrund är minst sagt originell för ett gäng som spelar old time. Thomas berättar:

– David har spelat old time-fiol hela tiden. Allison började med att spela punkrock, men gick sedan över till old time. Själv startade jag med att spela bluegrass, och därefter  punk. Sedan fortsatte jag att lira jazz,  hårdrock och experminetell musik, innan jag också återgick till att spela old time och bluegrass.

Jämförelser mellan så olika musikstilar verkar nästan omöjliga. Men Thomas  menar att samtliga är stilar födda ur den amerikanska kulturen, eller snarlika. Han tycker också att punkrocken har en slags gemenskap som även återfinns i old time, samt att bägge är ett slags folkrörelser. Jazz och bluegrass anser Thomas påminner om varandra då bägge bygger på stil och virtuositet. De erfarenheter Thomas har nytta av från punkscenen när han spelar med the Forge Mountain Diggers anser han vara själva gemenskapselementet.

Att beskriva musik är alltid lite känsligt, så jag ber Thomas själv att berätta hur han ser på bandets musik.

– Det här är hillbilly strängbandsmusik. Att kalla det old time eller bluegrass är att fortsätta dela upp de två lägren. Jag tillhör sjätte generationen infödda från Virginia. För mig är det här det sound som jag hör i mitt huvud när jag tänker på ”hem”.

The Forge Mountain Diggers gav ut sitt självproducerade debutalbum i juni 2006. Skivan har fått väldigt fina recensioner i USA, men innehåller inget eget skrivet material. Nästa platta, får jag veta, kommer att vara mer dynamisk och möjligen även innehålla några egna låtar.

Traditionell countrymusik kämpar ju som bekant för sin överlevnad samtidigt som CMT-countryn går för högvarv. Hur ser då marknaden ut i USA för old time och  bluegrass?

– Old time-scenen verkar utanför de större marknaderna, det vore som att jämföra äpplen och apelsiner. Vi kämpar inte för vår överlevnad eftersom vi inte bryr oss om att få erkännande från Nashville eller Hollywood. Allt fler människor stänger av sina tv-apparater och tar istället fram fiolen eller banjon. Samma sak sker i Sverige har jag märkt,  säger Thomas och ger en eloge till Rockridge Brothers.

Under sin kommande Sverige-turné kan vi förvänta oss att höra folksånger och danslåtar med amerikansk tradition; men samtidigt med ett regionalt arrangemang som reflekterar soundet från gränserna till Tennessee, North Carolina och Virginia.

Det sägs att medlemmarna i the Forge Mountain Diggers är väldigt energiska på scenen, jämförelsevis med hur den första cd:n låter, och deras framträdanden har också jämförts med punkrockkonserter. Detta menar Thomas beror på att studioinspelningar kan vara väldigt begränsade, medan showen ger bandet möjlighet att leva ut och involvera publiken. Han berättar också att det har hänt mer än en gång att han har tappat rösten medan han partat med publiken!

Vilka förväntningar har bandet själva inför turnén i  Sverige?

– Salt sill och vodka, svarar Thomas med glimten i ögat, är det en kliché?

Efter Sverige-turnén så väntar en soloturné i England för Thomas, medan Allison går in i studion för att arbeta på en sedan lång tid tillbaka försenad soloskiva. David passar på att ta ett välförtjänt uppehåll och vara tillsammans med sin fru och deras två barn.

Text: Georg Ryttman
Foto: Kenneth Friberg

[Artikeln är ursprungligen publicerad på www.countrywood.se]