Horror och blod inom rockmusiken

Dela

Ljus Heliga Korsets kapell 2007-09-20

Allhelgonahelgen står för dörren och den amerikanska motsvarigheten Halloween där man klär ut sig till blodtörstiga monster, spöken och skräckfigurer firas allt mer i våra svenska hem. Men alla hemskheter som människan ligger bakom, som häxbål, tortyr, våld och övergrepp, har följt oss genom historien och in i kulturen. I böcker, skräckfilmer och i musiken. Kanske behöver vi skrämmas upp emellanåt för att bearbeta vår våldsamma natur eller för att försöka förstå vårt mörka inre. Inom rockmusiken har det länge varit föremål för texter och teatraliska scenyttringar.

Allhelgonaafton lyses kyrkogårdarna upp av brinnande marschaller, blommor läggs på våra närståendes gravar och våra tankar går till dem vi förlorat och saknar. En hyllning till själarna och de liv som inte är med oss längre. Alla helgons dag infaller lördagen mellan den 31 oktober och 6 november. Halloween däremot infaller alltid den 31 oktober. Det var ursprungligen en keltisk högtid och kommer från helgdagen Samhain. Under 1800-talets svält på Irland tog man med sig firandet till USA där det sammanfördes med Guy Fawkes night och utvecklades till dagens festligheter med bus eller godis, läskiga pumpor och en massa utstyrslar på skräcktema.

I Mexiko och delar av Latinamerika firar man De Dödas Dag (Día de muertos), som sammanfaller med Allhelgonahelgen (Todos santos). Här symboliseras syndarnas skyddshelgon La Santa Muere (Sankt död eller Heliga döden) som ett lieförsett skelett i madonnakläder. Tidigare var detta helgon tämligen okänt för befolkningen i landet, men på senare år har det fått stor betydelse som den andliga rörelse som växer snabbast i Mexiko och USA, inte minst efter alla mord utförda av drogkarteller. Santa Muerte har fördömts av katolska kyrkan och drogs för några år sedan tillbaka av inrikesdepartementet i Mexiko, som officiell religion.

Naturligtvis återkommer såväl halloween som skräck och fasa som teman även inom rockmusiken. Allt sedan Screamin’ Jay Hawkins år 1956 i sin teatraliska scenshow klev upp ur en kista på scenen, använde sig av gummiormar och fejkspindlar som rekvisita och sjöng, skrek och grymtade fram låtar som ”I put a spell on you” och ”Constipation blues”, och Boris Pickett 1962 spelade in albumet The Original Monster Mash, där han utöver titelspåret, som först givits ut som singel, fyllde albumet med låtar på monstertema. Här rymdes titlar som ”Blood bank blues”, ”Graveyard shift”, ”Skully gully”, ”Transylvania twist”, ”Me and my mummy” med flera. Boris Pickett spelade även in julsången ”Monsters’ holiday”.

Det gavs under 1950- och 1960-talen ut en hel del låtar på skräcktema, som Archie Kings ”He’s a vampire”, Round Robins ”I’m The Wolfman”, LaVerne Bakers ”Voodoo Voodoo” och Leroy Bowmans ”Graveyard”, för att nämna några.

Alice Cooper - Gröna Lund 2015-07-04

Alice Cooper.

På 1970-talet utvecklades rockmusiken och skräcktemats okrönte kung Alice Cooper tog scenshowerna till helt nya höjder. Nu var det inte längre tal om att ha en gummiorm på scenen, utan Alice turnerade med sina egna boaormar. Scenrekvisitan bestod av en giljotiner, elektriska stolar, allehanda monster, blod och det mesta man kan önska sig av en rockteater inspirerad av skräckfilmer och ondska. Även om ormen inte var av syntetiskt material så har det varit användbart för tillhyggen, masker m.m. I slutet av 1970-talet skivdebuterade Black Sabbath från den engelska industriförorten Aston, med det självbetitlade albumet. Här var det dock det ockulta som utgjorde grunden.

Black Sabbath - Sweden Rock Festival 2014-06-06

Black Sabbath.

Bandnamnet tog de efter den italienska skräckfilmen I Tre Volti Della Paura, regisserad av Mario Bava, och vars engelska titel var just Black Sabbath. Gruppen har splittrats och sedan återförenats ett antal gånger under senare år, men ger sig nu ut på sin definitiva avskedsturné, då gitarristen Tony Iommi av hälsoskäl inte längre orkar fortsätta. Istället återgår sångaren Ozzy Osbourne, eller The Prince of Darkness som han fått till smeknamn, till sin solokarriär, som även den har spunnit vidare på skräcktema. Men det kom också band på det ockulta och satanistiska temat som inte fick något större genomslag när det begav sig, men som idag har blivit kult. Jag tänker till exempel på Black Widow från Leicster, England, ursprungligen startat 1966 som Pesky Gee. År 1970 släppte Black Widow sin underbara skiva Sacrifice.

I mitten av 1970-talet kom också heavy metal-bandet Iron Maiden, vilka dock inte har så mycket mer med skräck och fasa att göra än bandnamnet, deras skivomslag med det tecknade punkmonstret Eddie som man hittade förlagan till hos illustratören Derek Riggs och som kom att bli bandets maskot då man inte hade någon i gruppen man tyckte dög som galjonsfigur, och att man i början av karriären lät Dennis Wilcock, inspirerad av Kiss, sminka sig med en Paul Stanley-stjärna i ansiktet, klä ut sig till vampyr och spy låtsasblod på scenen. Texterna handlar mest om historiska händelser. År 1979 bildades det tyska Helloween. De startade som ett speed metal-band men efter att ha släppt de två albumen Keeper Of The Seven Keys, Part 1 år 1987 och Keeper Of The Seven Keys, Part 2 år 1988 så anses de av många ha startat den genre som kallas power metal. Helloween har heller inte någon skräckinjagande scenshow, utan nöjer sig med att ha en halloween-pumpa som symbol och en del texter om mördare och hemskheter.

Marilyn Manson - Gröna Lund 2015-06-10

Marilyn Manson.

Många är de påföljande artister och band som har Alice Cooper som förebild. Nämnas kan W.A.S.P. som kom i början av 80-talet, med sin frontfigur Blackie Lawless, och som debuterade med singeln ”Animal (Fuck Like A Beast)”slängde ut rått kött och fejkblod i publiken, och Marilyn Manson som tagit showerna och imagen i en råare riktning. Inte bara genom att de manliga bandmedlemmarna tog sina förnamn efter kända kvinnliga skönheter och efternamn efter beryktade seriemördare. Här har den kristna högern i USA, som alltid förfasats över rockmusikens förebilders images och förehavanden, verkligen något att bli förskräckta över. Samtidigt som Marilyn Manson uppträtt på scenen vid ett podie som för tankarna till nazismen, låtit lysa upp scenen med en ljusrigg där det står ”DRUGS” och frambringar övrig horror-rekvisita inför sin publik så missar hans belackare helt och hållet budskapet bakom. Ett slående exempel är när Michael Moore i dokumentärfilmen Bowling for Colombine frågar Manson vad han skulle säga till massmördarna som låg bakom skolmassakern, och han svarar att han inte skulle säga någonting, utan istället lyssna till vad de hade att säga, vilket ingen annan gjorde. Inte ens i skräckens värld är allting svart och vitt. Marilyn Manson har för övrigt skrivit en mycket intressant och läsvärd biografi – Den Långa Vägen Ut Ur Helvetet.

W.A.S.P. - Sweden Rock Festival 2010-06-12 (8)

W.A.S.P.

En intressant vinkel är att Vincent Furniers, vilket är Alice Coopers riktiga namn, far var präst. Artistnamnet, som först var bandnamnet, tog han efter den sista häxan som brändes på bål i England. Brian Warner (Marilyn Manson) fick också en kristen uppväxt i en skola där lärarna proklamerade att jordens undergång var nära och att Satan alltid var närvarande. Eleverna förbjöds att lyssna på rockmusik. Och är det något som ungdomar finner intressant så brukar det vara just det som de vuxna varnar för och förbjuder. Steven Duren (Blackie Lawless) hade en stökig och samtidigt fundamentalistisk baptistisk uppväxt och var väldigt aktiv i kyrkan som ung. Han utvecklade i tonåren ett intresse för det ockulta, även om han senare i livet säger sig ha återfått sin kristna tro. Så visst kan man dra vissa paralleller för några av rockens mest framträdande artisters scenyttringar och deras uppväxt.

Jag måste också nämna The Rocky Horror Show – den musikal av Richard O’Brien som sattes upp i London 1973 och fick sådant genomslag att man även visade pjäsen i USA. Rockmusikalen handlar om ett nyförlovat par, vars bil går sönder och de tvingas söka skydd för natten på ett närbeläget slott. Slottets ägare är Dr. Frank n Furter – i originaluppsättningen spelad av Tim Curry – en transvestit från Transylvanien. Där finns också betjänten Riff-Raff, en groupie och husan Magenta. The Rocky Horror Show är en komedi och en homage till skräckfilmer som Dracula och Frankensteins Monster. Pjäsen blev också film 1975.

I de flesta filmer är inte bara skådespeleriet, regin, miljöerna, rekvisitan, replikerna och storyn viktiga komponenter. Utan även musiken och ljudeffekterna har centrala roller. Och inte minst italiensk skräckfilmsmusik har inspirerat till musikaliska alster, som den progressiva svenska gruppen Anima Morte med namn efter en Dario Argento-film, också svenska Gravmaskin inom samma genre tolkar skräckfilmsmusik, Umberto från Los Angeles spelar elektronisk musik och gör nytolkningar av gammal italiensk skräckfilmsmusik, och så Goblin – det italienska progressiva rockbandet som gjort filmmusiken till några av Dario Argentos filmer. Är man inne på denna genre så finns det en hel del smått och gott att lyssna till.

Rob Zombie - Getaway Rock Festival 2015-08-07

Rob Zombie.

Rob Zombie (Robert Cummings) älskar också att förena musik och film. Han startade sitt band White Zombie 1985. Några av hans sololåtar har använts i filmer som Bride of Chucky, The Matrix och The Watcher. Han har regisserat filmen House of 1000 Corpses, gjort en re-make av John Carpenters klassiker Halloween och skrivit manus till Legend of the 13 Graves. Även Rob Zombie har haft Alice Cooper som en stor musikalisk inspirationskälla och på filmsidan Stan Lee, Bela Lugosi och Steven Spielberg. Man kan helt enkelt dra en hårfin linje mellan rockmusiken och dess inspiration från skräckfilmer.

Possesed - Getaway Rock Festival 2014-08-07

Possessed.

På hårdrockens ytterkant hittar vi dödsmetallen, eller death metal om man föredrar den engelska benämningen. Ofta med nedstämda gitarrer och basgitarrer, dubbelkaggar samt growl-sång. Men det finns också en subgenre som går under benämningen melodisk dödsmetall. Texterna utforskar många gånger den mänskliga avgrunden så djupt ner man kan komma. De kan handla om stympning, dissektion och tortyr, men även om det ockulta, religion och mystik. Dödsmetallen startade i mitten av 1980-talet i USA, och utvecklades ur trash och black metal. Tongivande i början av denna stil var grupper som Possessed, Death, Canibal Corpse, Morbid Angel med flera. Svenska grupper som var tidiga inom dödsmetall var till exempel Dismember, Unleashed och Nihilist (som sedan bytte namn till Entombed). Några svenska grupper blev också tongivande inom den melodiska dödsmetallen i början av 1990-talet: At The Gates, Dark Tranquility och In Flames.

Venom SRF 200-06-09IMG_4383

Venom.

En förebild för dödsmetallen är skaparna av black metal-genren – Venom som började som band på 1970-talet i Newcastle. År 1981 debuterade gruppen med albumet Welcome To Hell. Uppföljaren döptes till just Black Metal. Medlemmarna kallade sig för Cronos, Mantas och Abbadon. Cronos var en av titanerna i den grekiska mytologin och Abbadon var i Gamla Testamentet en ängel som drogs med av Satan i revolten mot Gud. Venoms satanistiska image var en protest mot den kristna moralpaniken, samtidigt som medlemmarna i bandet var intresserade av ockultism och Anton LaVeys Church of Satan. Inom black metal är det vanligt att sminka sig med corpsepaint och bära kläder i läder och nitar. Grupper som anammat denna genre är bland andra Behemoth, Immortal, Mayhem och Bathory.

Cannibal Corpse - SRF 2012-06-0920120610_0193

Cannibal Corpse.

En annan mörk musikstil som bildades i slutet av 1970-talet, men blommade ut under 1980-talet är gothrocken. Denna genre utvecklades ur punken och post-punken, med förebilder som Siouxie and the Banshees, Joy Division och Danielle Dax, men sökte sig mot mörkare tematik och tog sin näring ur den gotiska litteraturen, romantiken, nihilismen och existentialismen. Musiken är ofta mörk och suggestiv och tidiga grupper var Sisters of Mercy, Bauhaus och Fields of the Nephilim. Bauhaus låt ”Bela Lugosi’s Dead” anses vara den första rena gothlåten. Fansen klär sig gärna i svart, med vita, lila, blå och röda inslag, krås och symboler. Smink, piercing och självständighet är viktigt. Mycket av inspirationen kommer från den klassiska skräcklitteraturen, som Dracula och Frankensteins Monster. Många ägnar sig även åt rollspel där teman har romantiska och ockulta inslag.

The Cramps

The Cramps.

Det har således hänt en hel del inom föreningen skräck/rockmusik sedan Screaming Lord Such först dök upp ur en kista på scenen. Och återknyter man till rock n’ roll så har rockabilly fått nya nischer i shockabilly och psychobilly. The Cramps var en av föregångarna inom psychobilly med texter om sex, sci-fi och horror – ett garagerockband med det äkta paret Poison Ivy (Kristy Marlana Wallace) och Lux Interior (Erick Lee Purkhiser) som frontfigurer. Tyvärr så dog Poison Ivy 2009 och därefter lades bandet ner. År 1985 skrev de låten ”Surfin’ Dead” till zombie-filmen The Return of the Living Dead. Första gången ordet psychobilly hördes var ”One piece at a time”, skriven av Wayne Kemp och framförd av Johnny Cash. Ett annat viktigt band inom denna genre är The Meteors.

Så när natten sänker sig och det är dags att tända allhelgona-ljusen, glöm inte att skänka en tanke till alla musiker som varit med och utvecklat den teatraliska sidan av rockmusiken, för utan dem vore rockkulturen inte densamma som idag. Och skänk en extra tanke till framlidne Poision Ivy i helgen.

Text och foto: Georg Ryttman

Kommentarer inaktiverade.