Furuvik Countryfestival anno 2007

Furuvik Countryfestival anno 2007

Så var det dags igen! För smått fantastiska 26:e året i rad anordnas Sveriges största countryfestival Furuvik Countryfestival i Gävle. Med en vecka kvar är det bråda dagar för Kjell Wärnevall och Furuviks VD Tom Widorson, men Countrywood fick ändå en pratstund med den upptagne mannen Wärnevall.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Kjell Wärnevall                                                                                                              Tom Widorson

Furuvik Countryfestival startades 1982 på initiativ av Mats Rådberg. De senaste 15 åren har dock Kjell Wärnevall varit den som förvaltat det uppdraget.

– Utvecklingen vi sett under detta århundrade kan i mångt och mycket tillskrivas Furuviks VD Tom Widorson, berättar Kjell, som sett till att ge mig de nödvändiga resurser som erfodras för att kunna ta över lite större artister från USA.      

Att planera och genomföra ett arrangemang av den här storleksordningen kräver sina män och kvinnor. Idag är teamet bakom festivalen rutinerade, och jag ber Kjell att berätta hur de går tillväga.

– Vi diskuterar i all oändlighet, Tom, jag och Judy Seale därborta i Nashville. Sedan måste vi naturligtvis ta hänsyn till om vissa artister besöker Europa vid tillfället för vår festival, då vi kan spara många sköna dollar mot att ta hit dem enkom för Furuvik. Många artister vill heller inte åka över Atlanten för bara ett gig och sedan tillbaka. De förlorar i så fall allt för många dagar och dollar på det.

Ambitionen för Kjell och Tom är att ha en bred mix med stilar inom countrymusiken, både från de amerikanska men även de svenska artisterna och banden.

– En i mitt tycke bra mix är att kunna presentera unga, hungriga artister som vill visa vad de kan. Och då gärna både den klassiska countrymusiken såväl som den moderna varianten.

Vad är då den största utmaningen med att anordna en festival i den här storleksordning?

– Patetiskt svar – vädret! Naturligtvis är utmaningen att publiken ska gå hem nöjd med vad de upplevt – det är prio ett för oss. Men det enda vi inte kan påverka är ju vädret. För skulle det regna kan det äventyra en satsning som den vi gör varje år, i och med att vi inte har något egentligt förköp utan vi kan andas ut först när vädret och publiken står oss bi. Det är alltid nervösa dagar innan.

Countrymusiken i Sverige har fått ett rejält uppsving de senaste åren och verkar idag vara allmänt accepterad. Jag frågar Kjell om detta är något han märker av i sitt arbete och i så fall hur?

– Om vi skiljer på vilka som är intresserade av popcountryinspirerad musik och den mera renodlade varianten av rotcountry, så är mitt svar på det första påståendet ja, medan jag tycker det senare tyvärr står kvar på status quo. Popcountryn är ju tämligen melodiös vilket blir ett friskt alternativ för ungdomar som tröttnar på rap, funk, hårdrock         etcetera. Just därför är den populär numera, vilket märks i och med att fler ungdomar söker sig till countryfestivaler och tycker det är coolt, säger Kjell.

Kjell och Tom har som ambition att hela tiden utveckla Furuvik Country Festival till det bättre och tar till sig av det som de countryintresserade skriver till dem att de saknar och vill ha mera av.

– Sedan är det omöjligt att vara alla till lags, men när vi tror det gagnar en större publik så råddar vi naturligtvis åt det hållet. Nytt för i år är att vi även förlägger de svenska banden på stora scen, vilket många ville. Jämfört med förra året så har vi tagit bort det amerikanska inslaget på torsdagen, men precis som förra året lägger vi två amerikanska akter både fredag och lördag. Torsdagen får bli mer som en mjukstart på festivalen, där de tunga dagarna är fredag och lördag. Sedan kan man ju tycka att lägga in den populära svenska gruppen Calaisa och kalla det för mjukstart är lite magstarkt, säger Kjell och skrattar.
– Men vad jag menar med mjukstart är att vi enbart har kvällsföreställning på torsdagen. I övrigt lyfter vi tillbaka squaredancen till i år. Det var väl en handfull år sedan den fick utgå, men nu tycker vi det är dags igen.

Kjell berättar vidare att man kommer att bygga en dansbana bredvid stora scen, där de som vill kan dansa linedance till livebanden och i pauserna när det råddas om mellan banden på stora scen.

– Sedan kommer återigen min gamle trogne kamrat Thomas Haglund tillbaka för att kompa två av våra amerikanska artister – Connie Smith och John Adam Murph. De kommer även att kompa Red Jenkins samt göra en egen show med det nya bandet San Antonio Playboys, där även vår gamle kamrat Göran ”Floda” Lomaeus ingår.

Hur tycker då Kjell att årets festival står sig i en jämförelse?

– Om vi jämför festivalerna här i Sverige så tycker jag väl att vi står oss tämligen bra. Vår ambition är att ha ett brett utbud av stilar inom vår musik samt att försöka focusera på ungdomliga band och artister. Dessutom högklassiga amerikanska artister och band, vilket alltid varit vår ledstjärna genom alla år. De så kallade b-artisterna av amerikaner göre sig icke besvär om att få komma till Furuvik, såvida de inte är riktigt talangfulla. Precis som Janne Lindgren brukar påpeka så finns det ingen mening med att ta hit dåliga och undermåliga amerikanska artister och band, vilket det finns en uppsjö av där borta, utan då är det bättre att låta våra duktiga unga, hungriga svenska band och artister få visa upp sig på festivalerna.

När jag ber honom att motivera vilket års festival han varit mest respektive minst nöjd med hittills så passar Kjell på frågan.

– Det är upp till publiken och kritikerna att recensera. Men jag skulle inte ha något emot att åter få uppleva Marty Stuart i parken, då jag tycker att han och bandet bjöd på en magnifik show 2004.

Kjells tre drömbokningar är annars i fallande ordning George Jones, Merle Haggard och Dolly Parton.

– Samtliga är alldeles för dyra för oss, men skam den som ger sig …

Som avslutning på intervjun frågar jag naturligtvis om Furuviks framtidsplaner och Kjell svarar diplomatiskt:

– Att hela tiden försöka hålla en kvalitativ hög nivå och vara ledande bland våra festivaler här i Sverige, samt att utvecklas tillsammans med vad publiken vill ha.

Text och foto: Georg Ryttman

[Artikeln är ursprungligen publicerad på www.countrywood.se]